Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Fullkomlig omskapning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för ungdomen de förråder af visdom, som den oftast samlat
inom sina fyra v&ggar i stället för på verldslifvets och
erfarenhetens stora fält! Jag hade orätt häruti.”
”Kanske var det snarare jag,” återtog Sterner, ’’som hade
orätt. Vi bli aldrig så fullkomliga att vi gerna se någon af
våra svagheter — om de äro sådana — för väl belysta. Låt
oss dock nu lemna detta för att.. .”
Sterner drog härvid sin stol närmare intill kyrkoherdens
.. . men nu talade herrarne så sakta att pastorskan, som
under hela det föregående samtalet stått gömd i en garderob,
hvilken be fans emellan hennes mans rum och sängkammaren,
oaktadt den mest spända uppmärksamhet icke kunde uppfatta
annat än spridda meningar, såsom . •. ”och knappt respenningar
qvar af det lilla kapital, som den ädle Linden efterlemnat
mig” .. . ”hm hm .. . mycken lycka . . . besynnerligt. . . . Guds
finger — vidare”. . .. Hvad Sterner nu sade kunde pastorskan
omöjligt gissa, ty orden nästan hviskades fram. Hon hörde
blott sin man säga: ”För högt. spel, för högt spel, Alexander,
det kan misslyckas!”
”Aha,” sade pastorskan, jag kunde min själ tro den unge
herrn skulle ha något annat ärende hit än att träffa sin
gamle vän. Han vill narra gubben att spela, men se den planen
skall väl jag sätta p för. Jag måste göra mig ärende in . ..
men jag kan vänta litet, så märker jag nog om gubben tar
fram korten ur väggskåpet.”
Pastorskan hade den vanan att, äfven då hon var ensam,
kläda sina tankar i ord och tala högt. Derigenom glömde
hon att hon nu fans sjtadd i en befattning, som fordrade
tystnad.
Sterner. som var mycket uppmärksam, hörde ljudet af
någon röst i närheten. Han steg upp och nalkades den lilla
dörren till garderoben, som var försedd med en liten
glasruta, öfvertäckt med en gardin. Pastorskan, i förmodan att det
var hennes man som gick att ur skåpet herata korten, stod så
upptagen med lyssnandet till hans rörelser, att hon icke hörde
att stegen nalkades den dörr, der hon ställt sig. Sterner steg
förvånad tillbaka, då han undandrog den omnämda gardinen,
ty han såg ett par ögon, tindrande som lysmaskar, derofvanför
en fruntimmershufvudbonnd och resten af figuren insvept i en
stor, vid, svart prestkappa. Ur de mörka vecken f raro stack
en röd knotig hand, hvilken höll en gul dank, hvars matta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
