Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Maken till öfverraskning jag aldrig såg! Jag måste till borgmästaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej, för ingen del — jag ärnar icke stanna qvar öfver
natten.v
”1 sådant fall,” inföll traktören, som var angelägen att
skaffa nyheter åt sina aftonkunder, ”är det så godt att Kalle
tar dagboken med sig.”
”Min tid är så knapp!” yttrade den resande otåligt.
”Kanhända herrn vill hafva den godheten att sjelf anteckna
mitt namn: Löjtnant Konstantin Sterner, kommer från
Hamburg, reser till F—.”
”Det skall bli uträttadt!” svarade Tejfer, och den
resande fick nu förfoga sig hvart han behagade.
Anländ till guldsmedens hus, var den främmande med två
språng i förstugan. nÄr ryttmästaren hemma — hvar är
hans rum ?” frågade han i ett andetag en gesäll, som kom emot
honom.
”Han är hos postinspektor von Spalden.”
”Ah, det var försmädligt!” brummade främlingen
förtretad. ”Så sänd bud efter honom!”
En lärgosse affärdades, men kom tillbaka med det besked
att ryttmästaren nyligen gått derifrån. ”Fan till märkvärdig
otur!” utbrast löjtnanten och gned sig i pannan, satte sig åter
upp i schäsen och bad att man skulle visa honom till von
Spaldens hus.
En gosse höll hästen, vår unge resande sprang uppför
trapporna och kom af misstag in i köket, der en piga af alla
krafter stretade med att fiå en af de olycksfulla ålarne, den
hon hängt på en spik. Hon var så upptagen af sitt göromål
att hon icke hörde den inträdande fråga om postinspektoren
var inne, hvarföre han, i tanke att hon var lomhörd, nalkades
på några stegs afstånd och var just i begrepp att upprepa
frågan med högre röst, då det svekfulla ålskinnet halkade ur
handen på pigan, hvilken föll baklänges mot golfvet. och
skulle troligen tagit löjtnanten med sig i fallet, om han ej vikit
undan genom en hastig rörelse åt sidan. Temligen omildt
uppreste han flickan, som förvånad betraktade sitt sällskap,
under det hon med handen strök sig på sidan, der hon mest
slagit sig.
”Hör åt”, skrek löjtnanten henne i örat, ”om en
främmande kan få tala några ord vid postinspektoren P*
”Bevars,” sade hon och rynkade näsan, ”tror herrn att
jag är döf? Följ med, så kan han träffa honom!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
