Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. En scen ur gamla romantikens skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verröstades blott af ugglornas genomträngande skri, hvilka,
förskräckta öfver elementernas strid och uppväckta af de täta
blixtarnes sken, som fräsande genomkorsade den qvalmiga
luften, flaxade från sina tillhåll i de mörka granarne för att söka
något säkrare skydd. De skarpa häftiga åskknallarne bidrogo
att öka hemskheten af uppträdet.
Under denna förfärliga afton satt i en liten eländig
ryggåsstuga en gammal gumma på kanten af den förfallna spiseln,
sysselsatt att med en furusticka ihopsamla kolen och vidmakthålla
elden, som hvarje ögonblick hotade att släckas af ilarne, som
foro genom den bräckliga skorstenen. Deremellan rörde hon
med trädspaden i en gryta, som innehöll hennes tarfliga
afton vard, hafremjölsgröten, under det hon andäktigt läste sitt
fader vår och smackade på en liten svartrökt kritpipa.
Någon gång vågade hon sig till fönstret, men då blixten
slog henne i ansigtet och åskknallarne skakade trädtallrikarne
på det usla bordet, flydde gumman, så fort hennes gamla ben
ville tillåta, åter till spiseln, der hon tyckte sig tryggare.
Det hade nu börjat regna med en häftighet, som
tillintetgjorde alla hennes bemödanden att genom blånor och
trasor tillstoppa springorna i fönsterfragmenterna och väggarne.
Rf gnet slog in öfverallt. Darrande tog gumman den nu
ändt-ligen färdiga gröten af elden och satte sig i spiselvran, der
hon förtärde sin enkla måltid, hvarpå hon släckte elden och
begaf sig upp på ugnen för att njuta den ännu behagligare
hvilan. Men knappt hade den ensliga invånarinnan lyckligen
klättrat upp och dragit skinnfällen öfver ögon och öron
förrän hon obehagligt stördes af några kraftfulla slag, hvilka
dånade på dörren.
Väl vetande att hon icke egde något, som kunde reta
rofgirigheten hos dem, hvilka vid denna tid och i sådant
väder anställde sina vandringar, och att ingen ansåg det löna
mödan att tillfoga henne sjelf någon skada, började gumman
så småningom åter maka sig utför ugnen; men då slagen utan
barmhertighet förnyades och hotade att spränga den
bristfälliga dörren, skyndade hon så mycket som möjligt, fick åter
eld i furustickan, hvilken fästades i en springa på muren, och
drog så brummande rigeln från dörren, då hon fick sigte på
en syn, som gaf sista stöten åt all förhoppning om ro den
natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
