Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. En scen ur gamla romantikens skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flickan tycktes känna inflytelsen häraf. Efter några
minuter, hvarunder de blott varit försänkta i åskådandet af
hvarandra, sade bon lugnare, under det kindernas purpur
småningom återvände: ”Troligen, min herre, står jag till er i
någon stor förbindelse. Jag minnes blott att jag var ute och
red, da ovädret så hastigt öfverraskade mig. Jag ville vända
om hästen, men skrämd af blixten, stegrade han sig, och
förgäf-veö bemödade jag mig att styra honom. Detta år allt hvad
jag kan erinra mig. Måhända torde ni kunna upplysa mig
huru jag kommit i denna högst brydsamma belägenhet.”
’’Med nöje”, svarade den obekante, ”skall jag uppfylla
er befallning. Tillåt mig blott först att se om ert sår,
hvilket ännu blöder, och att förbinda det!”
”Min gud, är jag då sårad?” ropade hon förskräckt och
förde handen till pannan, der hon nu först kände någon smärta.
*0, blod”. • . Hon var nära att åter falla i vanmakt.
~Oroa er icke — det finnes ej den aflägsnaste skymt af
fara. Jag är väl ingen kirurg, men har dock sett huru ea
förbindning tillgår."
Härunder tvättade han såret rent, löste af ett bredt grönt
virkadt sidenband, hvari han bar bössan, lade deröfver några
med vatten blötta stycken af näsduken och lindade bandet
flera hvarf omkring flickans panna, och allt detta med en
frimodighet och säkerhet som hade ingenting varit mera
naturligt, och lika naturligt var ock att flickans hufvud, under den
just icke hastiga verkställigheten, kom att hvila mot hans bröst,
hvarje gång det lyftades upp, så att hon kände hans hjertas
häftiga slag täfla med hennes eget. Slutligen var dock
förbindningen utförd, och djupt rodnande samt ytterligt förlägen,
flyttade hon sig en aln längre bort. Men nu smålog hon, då
hon framstammade ett ”ack,” och sade: ”Hvad blir häraf?
Huru skall jag komma härifrån? ”
”Jag ser," yttrade den unge mannen, ”att detta
äfven-tyr oroar er, och jag undrar ej deröfver, men haf förtroende
till mig! Icke den ringaste olägenhet skall vederfaras er.
utom den att ni måste stanna qvar, ty ännu är det omöjligt
att begifva sig ut i stormen och regnet. Men om ni önskar
det, vill jag emellertid meddela er huru ödet fört oss
tillsamman pä ett så verkligen romantiskt sätt. ’
Flickan nickade vänligt bifall, och den främmande
började: ’* Jäg bor icke särdeles långt härifrån under ett besök ho»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
