Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Pandoras ask. Konsten att steka kycklingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Men, käre Trasselin," började fru Lovisa, som ocksä
helt och hållet återhemtat sig från sitt borttappade tillstånd
och redan besvarat flickans insinution till förtrolighet,
”käre Trasselin du, bara icke de erkeskålmarne tagit något ur
vagnen! Gå för all del ut och se åt att icke min negligéask
är borta.®
Såsom en på tre veckor redan väl upptuktad äkta man,
begaf sig magistern genast ut; men i vagnen fans ingen ask,
och med bedröfvadt utseende återvände han till sin fru för
att meddela denna sorgliga underrättelse.
Hvad," ropade Lovisa, när hon såg sin man återkomma,
tomhändt, "hvad, Sven Erik, är asken borta? Lofvade du mig
icke, när regnet började, att hålla den under din skinnkappa?
O, mina negligéer, mina kragar, mina nya band! Ack, Sven
Erik, hvad skulle mamma säga, om hon visste hur du
vanvårdar mig?"
"Bevare mig Gud från att vanvårda dig, min skatt! Du
menar väl blott din ask, men äfven härtill är jag ju alldeles
oskyldig. Besinna bara, kära Lovisa, när jag först fick ett
sådant slag och sedan blef släpad ur vagnen, var det ju en
omöjlighet för mig att qvarhålla det dyrbara godset.’1
"Det kan väl så vara — du har icke så orätt, min
stackars Sven Erik! Men huru skall jag nu kunna visa mig på
kalaset pingsthelgen, då jag förlorat mina förnämsta
prydnader ? Aek, älskade Sven Erik, min söte gosse, se åt ännu en
gång! Kanske har han råkat att falla ut under villervallan.’
Magistern, som icke hade det ringaste mera än namnet
gemensamt med sin syster prostinnan Svallenius, utan tvärtom
var sjelfva godheten, hade icke hjerta att se sin Lovisas sorg,
utan begaf sig derföre ännu enj gång ut för att i mörkret
och regnet stöka omkring med en käpp. Under tiden stod
den bedröfvade unga frun i dörren och/ lyssnade med spänd
uppmärksamhet. Hastigt nådde’ ett krasande ljud hennes öron.
En ilning genomfor henne. "Sven Erik,” sade hon,g bäfvande
för sina egna ord, rjag tror du trampade sönder asken?”
"Ja, så olyckligt, min engel!" svarade magistern och kom
bärande med hela famnen full af nedsölade negligéer, band,
som fordom kunnat täfia med purpurns glöd och himlens azur,
kragar, spetsar, schärp med inväfda silfverblommor, en blom*
sterbukett af papper, med flera grannlåter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
