Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Försonings- och omvändelseförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det rätta eller or&tta i andras handlingar, och jag tror minst
mig sjelf ega förmåga därtill]; men derföre vill jag ej neka att
mamsell Stoltsenbäck eger tillräcklig finhet i känslan för att
fullkomligen uppfatta det ömtåliga i den tvist, som uppstått
emellan henne och Konstantin. Bäst vore således, om endera
parten, utan att just behöfva erkänna sig ha haft orätt,
likväl funne omständigheterna kräfva någon eftergift. Jag vill
i sådant ändamål först hemställa till ert eget afgörande
huruvida det icke vore möjligt, att något misstag egt rum och
att man törbända såsom sådant borde anse er ifver att gifva
saken en vigt, som den verkligen icke eger, ty det kunde ju
hända att Stålkrona ej satte det värde på gåfvan, som den
förtjenar. Måhända skulle det till och med väcka hans
förundran, om han på detta sätt erinrades om en tillfällighet,
hvilken tagit hjelpsamheten i anspråk lika väl af den ringaste
varelse som af kornett Stålkrona, kort sagdt. en af d«*ssa
obetydliga händelser, hvaraf minnet tillbakatränges till det
glömda förvaringsrummet för erinringarne om de tusen äfventyr,
som möta mannen under lifvet!”
Nej, ryttmästare Sterner/’ sade Henriette och reste sig
med stolthet, ndetta minne är icke bland mängden af andra
obetydliga äfventyr, bos honom tillbakaträngdt till något glömdt
förvaringsrum, såsom ni behagar yttra — det vet, det känner
jag med fullkomlig visshot!’
Vid dessa ord flammade hennes kinder af en högre
rodnad, och hennes blick mötte oförskräckt Sterners, hvilken
tycktes vilja genomtränga hennes själs doldaste vinklar.
Eu obehaglig visshet om hvad han fruktat uppgick nu
för ryttmästaren, men, såsom redan är nämdt, han var icke
den man, som låt bringa sig ur fattning. Med mycken
likgiltighet yttrade han: ”1 sådant fall känner ni vida mer än
jag, ty pingstdagen berättade Stål krona händelsen för mig
på ett sätt, hvaraf jag icke kunde taga mig anledning att
förmoda det han dervid fäste något särdeles vigt. Och tillåt
mig dessutom erinra er att kornette» troligen skulle blifva
mera förundrad än smickrad, om han erfore den tvetydiga
heder, som vederfarits hans person, då den utgjort föremålet
för en ung flickas strid med sin trolofvade.**
O, hvilka hårda nötter att knäppa för den älskvärda
Henriette! Hon tyckte sig kunna sjunka till jorden af harm
och blygsel. "Huru kunde Stålkrona hafva yttrat sig så?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
