Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Arfsynden. Frukten af Westerlinds observationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tankens frihet, som jag förmodar ni ioke bestrider äfven
hos qvinnan, att endast tro utan egen pröfning, och detta
blott derföre att en person, för hvilken man hyser aktning
och förtroende, sagt att man skall tro . .. Ack, herr
ryttmästare, glädje och smärta äro för mig ingalunda detsamma.
Jag är icke n&gon sådan hjéltinna som sträcker mina händer
sjelfvilligt efter bojorna, endast för den barnsliga glädj en att
kunna visa det jag eger förmåga att bära dem och mod att
med min viljas kraft beherrska alla känslor, som nataren
nedlagt i min själ.*’
rO, min fröken,” yttrade Sterner i mildt förebrående ton,
"är det möjligt att ni så kan misskänna mig! Anser ui mig
då för en vansinnig fantast? Sknlle lifvets högsta salighet
och dess bittraste smärta för mig vara likgiltiga, derföre att
jag uppfyller något, som åtminstone jag anser vara en pligt emot
mig sjelf? Jag kan icke nu förklara mig tydligare^ det är
omöjligt — följden må blifva hvilken som helst. Men vet,
den stund ni tviflar på renheten och sanningen af mina
känslor och grundsatser, är förtroendets band mellan oss upplöst.
. . . . Ni har sårat mig mycket och djupt. *7
Augusta uppslog sina ögon, och hennes blick föll
långsamt på ryttmästaren, hvilken stolt och allvarlig stod framför
henne. Hela hans utseende uttryckte smärta och missnöje,
djupa med våldsam sjelfbeherrskning kufvade rörelser. Hans
öga var tankfullt häftadt mot golfvet.
Att hafva förolämpat Sterner, hafva ådragit sig hans
missnöje, var någonting så öfver all annan smärta, att Augusta
aldrig tyckte sig hafva lidit så mycket som under dessa få
sekunder. Hon var blek som döden, de små händerna lågo
sammanknäppta på hennes knä och stora tårar, de bittraste
hon någonsin gjutit, nedföllo sakta utför de bleka kinderna.
Blicken sjönk : hon ville ej åter se upp, och icke ett ord banade
sig väg öfver de sammanpressade läpparpe. Så förgick en lång,
svår minut. Då sökte Sterners ögon så ifrigt hennes att de
åter höjdes, och hans hjerta bäfvade af fröjd och smärta, når
han såg allt hvad som föregick inom henne. Blygsamhetens
strid och »eger lågo just i hennes tystnad.
”Augusta, dyra Augusta,” hviskade den röst, som för
henne utgjorde föreningen af allt himlens och jordens välljud,
”var icke så bedröfvad! Jag är lätt försonad: jag ser att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
