Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Begrafningsdagen ooh dagen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dande och poetiska att han knappast knnde tro det han sjelf
talade, så ny, så ovanlig kändes den varroa sinnesstämning,
hvari han blifvit försatt. Han fann sig så oändligen lycklig
och hemmastadd att en skymt af ovilja för första gången
uppsteg hos honom mot ryttmästaren, då denne inträdde och
samtalet blef allmänt. Efter något öfvertalande af hennes nåd,
stannade herrarne qvar till middagen. På eftermiddagen
råkade ryttmästaren händelsevis Wilhelmina ensam i salongen och
förde henne till ett öppet fönster.
’Bästa fröken Stålkrona,” började han, ”jag har en bön,
som . . .”
”Ack, herr ryttmästare,” afbröt hon hastigt, ”låt mig först
nämna ett ord om vår obegränsade tacksamhet för den
välvilja, hvarmed ni bistår oss i dessa pröfvodagar. Jag har redan
talat vid Axel och känner allt. Ack, om ni visste huru
bekymrad jag varit för min stackars mor! För mig och
Aurora har jag icke sörjt. Vi, som äro unga och friska,
skulle nog lyckats få plats i något hederligt hus. Jag har,
alltsedan jag kunde fatta ett begrepp om min fars beroende
ställning, gjort mig förtrolig med den tanken att förtjena mitt
uppehälle hos andra, huru smärtsamt det än blefve att
nödgas lemna det älskade Sorrbypark.”
”Bevare oss Gud för ett sådant förslag, min fröken!”
sade ryttmästaren och tryckte med djup rörelse hennes hand.
”Dyraste Wilhelmina — får jag tala så förtroligt — aldrig
skall denna hand behöfva aöka främmandes bistånd, så länge
den lyckan förunnas mig att vara en vän, en bror, en
medlem af en slägt, den jag älskar såsom min egen. Och med
Axels verksamhet, en så driftig och redlig yngling, blir hans*
skuld snart betald; och således finner ni,” tilläde han med
sin vanliga fina känsla, hvilken alltid fruktade att såra
andras, ratt ej någon förbindelse här kommer i fråga.”
”Det är icke förödmjukande,” sade Wilhelmina, ”att stå i
förbindelse hos er, herr ryttmästare! Det plågar oss icke det
ringaste, ty vi alla högakta er.”
”Detta år ett ögonblick,” sade Sterner småleende,
”hvil-jflg alltid skall erinra mig med stolthet, ett af de
lyckligaste jag njutit. Men det kunde blifva ännu lyckligare, om
ni bifölle den bön, jag nyss ville framställa. Då jag nästa
gång besöker Sorrbypark, torde jag kanhända få göra anspråk
på uppfyllande af det löfte, ni gaf mig, när vi för omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
