Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Villervallan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så ungefär susade orden förbi den häpne postinspekto*
rens öron, och för hans ögon gick det ingalunda bättre till.
Ryttmästaren tryckte den ena kyssen efter den andra på
Augustas läppar och panna, och hon icke allenast tillät det, utan
syntes tillika så öfverjordiskt lycklig att postinspektorens
förbittring steg till sin högsta höjd. ”Det är obegripligt/
tänkte han, ”att jag icke krossar dem båda under detta öfvermått
af harm och förolämpning!’* Men han gjorde intet försök
der-till. Det var någonting — han visste icke hvad — som
hindrade honom att nalkas den tilltagsne ryttmästaren.
Slutligen stannade i denna nöd hans tankar på
fästmannen. Han såg sig omkring för att upptäcka detta föremål för
sitt sista, hopp — och se der stod denne, stödd mot
fönsterposten, betraktande det lyckliga paret, men tycktes
igen-ting mindre än öfverraskad. Ett leende af innerlig
tillfredsställelse lekte på hans läppar.
Mot honom tyckte sig postinspektoren kunna föra ett
öppet språk. Han började, derföre på sitt vanliga kraftiga
sätt:
rFy, tusan d-r, herre, är ni en man? Nej, fegare kruka
än ni fans ännu icke. Der står ni och gapar på huru en
annan sluter er fästmö i sina armar! Är sådant nu för tiden
förenligt med en hederlig karls ära? Ni borde blygas att
icke hafva så pass hjerta i bröstet att ni vågar tukta en
vålds-kräktare!”
”Nej, det låter jag visligen bli!” sade den unga herra
skrattande. ”Hvarför tager ej ni som far reda på saken!
Ännu lyder den under er domstol. Jag drager min Mats mr
skolan — min roll är slutad. *
”Ödmjuka tjenare, det skola vi bli två om, min unge
herre! Om ni inbillar er att jag släpper arfvet ur händerna
på den tokan, så misstar ni er.”
Vid dessa ord vände postinspektoren sig ifrån honom och
nalkades sin dotter och ryttmästaren.
”Herr postinspektor, förlåt om vi i första berusningen af
vår ömsesidiga lycka glömde alla andra än oss sjelfva! sade
Sterner med en ton af hjertligt afbedjande. Augustas blick
hade visat honom fadern. ”Förlåt att vi kanhända uttryckte
öfvermåttet af vår sällhet på ett sätt, Bom icke bort ske,
förrän rättigheten dertill blifvit helgad af den faderliga ock
moderliga välsignelsen — men jag vill och kan nu ganska lätt
förklara.. .*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
