Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Huruledes en man ooh fader upprättar sitt sjunkna anseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det förvånar mig, herr ryttmästare, ja, det väcker
verkligen min förundran att se en man, hvilken jag trodde aå
känslig för sin ära, med ett okufligt tålamod lida en skymf
af sådan beskaffenhet. I min ungdom var det åtminstone icke
seden att stanna qvar, sedan man en gång blifvit visad på
dörren. Med ett ord, herre, hvarken fordom eller nu kan en
hederlig karl stanna en minut qvar i ett hus, der han af
värden hört en sädan förklaring/
”Det är er billiga förtrytelse som aå talar, herr
postinspektor , och min pligt är nu att afhöra er med tålamod,
öfvertygad att ni slutligen en dag skänker mig samma bevågenhet
aom ni egnade er förut tillärnade svärson.”
rJo, f-n heller!" utbröt postinspektorn. *Jag ville hellre
gifva flickan åt er kusin, om han icke hade mer än rocken på
kroppen, än åt er, om ni ock icke egde er like i rikedom,
liksom ni icke eger den i oblyghet. ”
*. . . hvilket ej hindrar att ni i mig finner en son, hvara
lifligaste önskan skall blifva att godtgöra den oreda och
ovilja, som hans besynnerliga tilltag uppväckt, och att visa er all
den vördnad och tacksamhet, all den sonliga ömhet, en huld
far har rätt att vänta af sin son. Låt nu i guda namn
beveka er, låt mina ord tränga igenom den b;1rda barken till
ert hjerta, som nog är godt! Skänk mig Augusta med hennes
föräldrars välsignelse, att mina läppar må få helsa er med
det dyra fadersnamnet!’*
Ryttmästarens frimodiga ton hade småningom öfvergått till
en vek och bedjande, hvilken förrådde hans djupa rörelse. Och
i hela hans väsende låg en så innerlig, oemotståndlig
vältalighet, isynnerhet då ban yttrade de sista orden, att sjelfve herr
von Spalden böljade upptina och känna ett visst välbehag i
att se den 6toIte ryttmästaren förvandlad i en ödmjuk och
uppmärksam son.
Augusta, som länge väntat på denna lyckliga förändring,
skyndade nu fram. ”Älskade pappa/’ bad bon och fattade
knäböjande hans band, ”fullkomna vår sällhet! För mig
finnes ingen sådan utan pappas försonande blick och ord.”
”Ack, min gubbe,” suckade hans fru, i det hon nalkades
från andra sidan, ”gör dem lyckliga! Jag skall i hela min
lifstid vara tacksam och undergifven din minsta vilja!”
Härvid drog fru Stoltsenbäck föraktligt på munnen och
kunde sv dan aldrig glömm.* denna löjliga försäkran. ”Det tyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
