Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Gamla bekantskaper förnyade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löjtnanten säg ut som ett åskväder, och ryttmästaren
ropade till kusken att hålla framför kyrkan.
Ankomna till den stora planen, hjelpte Sterner sin fru
ur vagnen, bjöd henne armen, och långsamt med dröjande
blickar på traktens enkla skönhet nalkades de kyrkogården. •
Nära ingången stannade de, och ovillkorligt fästa des deras
uppmärksamhet på en grupp, från hvilken de icke kunde lösslita
sina blickar. Vid en graf nära muren, men skild från de
andra, omgifven af ännu grönskande telningar och liksom
skyddad af två stora häng björkar, hvi/kas rika, nedböjda grenar
sörjande kastade sin skugga öfver förgängelsens vårdtecken,
syntes en liten flicka om fem eller sex år vira kransar af
hö8tblommor oeh hänga dem på den glänsande marmorstenen,
hvilken höjde sig öfver grafkullen. O, hvad hon var
intagande, den lätta späda varelsen, omkring hvars axlar böljade ett
svall af mörka yppiga lockar! Kinden glödde af hög purpur,
ögat blixtrade af lif och oskuldsfull fröjd, de små händerna
arbetade så flitigt, och leende öppnade sig de tacka läpparne
till jemna frågor åt hennes ledsagare, en man i medelålderns
obetvingade kraft, som stod vid hennes sida och vänligt räckte
henne blommorna, under det en tår då och då framsmög sig
utför hans manliga kind, men bortjagades med af viga handen,
likt besvärliga insekter. Aldrig kunde ett ansigte uttrycka
mera.redlighet och välvilja än detta. Men det var icke på
honom våra resande fäste sin högsta uppmärksamhet. På sidan
om grafven stod en smärt qvinnofigur, hvars bländande
hänförande skönhet och smakfulla drägt ådrogo sig deras blickar.
Hon stödde sig med behag mot en ung man, hvars höga
växt, lediga hållning och ädla anletsdrag utgjorde en ovanlig
grad af manlig skönhef. Hans blick, liksom henues, var
oaf-vändt fästad på grafstenen och engeln, som smyckade den.
Do talade sakta och hjertligt med hvarandra.
Nu uppreste sig den lilla flickan, och då hennes klara
öga genast föll på de främmånde, ropade hon lifligt: ”Ack,
bästa mamma, hvilka äro dessa?” pekande med handen på
ryttmästaren och hans fru. ”Ser du mamma, hvilken vacker hatt
hon har — den är mycket, mycket vackrare än din... Se hur
hon småskrattar! Hon ser så god ut*... Och den store
herrn — ack, han betraktar mig så vänligt.... Söta Brink,
lyft mig upp på muren... jag vill nödvändigt ned till dem !*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
