Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Språng i efterspelet. Lysning. Bref. Äktenskapsuppträden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tadt han gör fogliga invändningar deremot. Kort sagdt, bästa
Augusta, vi måste välja något ämne, och du skall lofva att
tappert motsäga mig!*’
vMen min vän, detta är en ganska besynnerlig begäran,
och jag vet icke huru jag kan uppfylla den. Jag, som nu ett
helt lycksaligt år vandrat vid kärlekens och förtroendets hand,
jag darrar och bäfvar vid blotta tanken på min fars vredgade
öga och barpka ton, och otvifvelaktigt skall detta icke
uteblif-va, om han får höra något sådant.n
”Nej, det tror jag också,” sade ryttmästaren, ”men det
skulle göra mycket godt, ty han finge då tillfälle att se
ge-nom den egna erfarenhetens ypperliga synglas hvilken skatt han
eger. Han bör en gång inse att qvinnan är och bör vara
något bättre än en slafvinna för mannens nycker; och omöjligt
kan du vara rädd, då du hvarje ögonblick har mig vid din
sida.*
vJa, det år väl allt bra, min Alexander,” svarade hon,
synbarligen obenägen för sin mans förslag, ”men jag fruktar den
rolen icke lyckas mig. Huru kan jag förmå mig att öppet
emotstå din vilja, hvilken alltid är riktig och god ? Nej, jag
tror icke jag kan blifva så djerf, Alexander!”
”Ack, du lilla hycklerska!” yttrade ryttmästaren
skämtande. ”Hvad gör du då nu annnt än emotstår min önskan?
Och dessutom, huru var det med jagthundame.’
”Nå ja, min vän, detta är också det enda fall, hvari jag
icke delat din mening!1’ återtog Augusta rodnande. ”Jag
erkänner att dera* skällande plågade mig outsägligt och att
jag var nog sjelfvisk, oaktadt det nöje du har af dem, att
bedja dig aflägsna dem. Jag har likväl insett att jag
handlada orätt bäri, Alexander, och jag ber dig innerligt att du
måtte tillgifva mig det! Ännu i denna stund skall jag
tillsäga Westerlind att hemta dem.”
”Min dyra, min älskade Augusta, hvad är detta —
hvilken rörelse. Behöfver jag väl säga, att jag blott skämtade?
Kan du tro att jag på allvar skulle göra dig en förebråelse,
och den så orättvis? Nej, var lugn, min engel, detta kan ej
hända, och* hundarne blifva på Sorrbypark. Axel är nog glad
åt dem, kan du tro, och jag går lika gerna dit som direkte
härifrån, då jag vill ut på jagt.”
”Ack, Alexander, du är så god, så outsägligt öm att det
blefve min död, om dessa kära kärleksfulla ögon en gång sköte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
