Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tack, tack, ni är för god, mamsell Erika!» svarade
Birger med hånfull bitterhet. »Låt mig likväl säga er ännu
något, som kanske kunde vara värdt att tänka på. Kom
ihåg, att ni nu, nu i denna stund, har en menniskas framtid
och troligen också dess välfärd i ett kommande lif i edra händer
. .. Erika», tilläde han med en hos honom ovanligt vek,
bedjande röst, »ni är ju gudfruktig, ni önskar att omvända
syndare ... nu förmår ni det, ty jag svär vid min salighet, att
om ni vill blifva min hustru, skall jag från denna timme
aldrig vandra på sådana vägar, der jag ej kan möta ert öga.
Men stöter ni mig bort, då» — hans ton blef åter skarp
och bitter — »fins ej heller något, som håller mig tillbaka.
Hittills har jag endast varit vild och öfverdådig; det onda,
jag gjort, är ej sådant, som bestämdt skadat någon
menni-ska: det är ej något brott mot annat än tull-lagame. Men
utan er, Erika, förtärd af de känslor ni föraktar, hatande
mig sjelf, er och hela verlden, skall Birger Haraldssons namn
bli en skräck för hela kusten.»
För första gången stod Erika darrande inför den man
hon var van att beherska genom sin röst och sitt väsende.
Ett stort ansvar hvilade i denna stund på henne. Hon
kände sina krafter svigta: hennes hjerta ville nästan brista
af ångest. Skulle hon uppoffra sig sjelf eller honom och med
honom kanhända draga djupa olyckor öfver oskyldiga
varelser? Det var dock allt för rysligt att i detta ögonblick gifva
ett löfte’ för lifstiden. Hon hade tillräckligt sansning qvar
att känna, det denna handling öfrersteg hennes krafter och
att långa år skulle komma att gälda hvad stundens nöd
af-tvungit henne.
Erika upplyftade den bönfallande blicken till Birger.
Resens gestalt höjde sig i det osäkra lampskenet, hans ögon
brände sig in i hennes hjerta: dessa ögon, som på en gång
tycktes ödmjukt tigga och likväl hota, de voro förfarliga.
Erika uthärdade icke att se på dem, hennes ögonlock sänktes
och sakta framsmögo orden öfver hennes läppar: »Jag kan
icke, Birger, jag kan icke!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
