- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
42

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ännu syntes ingenting, men de förfärliga bränningame
hördes som en aflägsen åska, och ju närmare båten
nalkades skären, desto belåtnare och ljusare blef uttrycket i
Ha-raldssons grymma drag. »Hör du hur det ryter? Hafstrollen
spela och dansa — det är en lustig leki» sade han till
Birger, som låg bredvid honom och dystert stirrade utåt
det hemlighetsfulla svalget.

»En gång i min ungdom», återtog Haraldsson med ett
underligt leende, »en enda gång har jag seglat genom
brän-ningarne. Öppningen är knappt tio alnar. Styr man det
minsta ur rännan, ä’ fartyg och lif icke värda en kabelända.
Den gången lyckades jag, och förföljaren blef för mina ögon
krossad mot klipporna. Förstår du min mening, Birger?
Vi ha intet annat val, och jag hoppas med satans hjelp att
det nu skall gå på samma sättl»

»Vi få se!» sade Birger entonigt. »Vi ä’ icke der än.»
Han sprang hastigt upp. »Hör ni, far, han prejar oss ...
vi ha honom rakt på hälame.»

»Ännu icke, ännu icke», sade Haraldsson med
märkvärdigt stadig röst, »än ha vi litet försprång.»

»Men om vi icke ge oss, skjuter han innan vi hinna
... Hör, han ropar oss åter anl» yttrade Birger äfven med
ett lugn värdigt ett bättre mål.

»Nu!» ropade Haraldsson i högsta spänning, då båten
nästan uppnått svalget; men i samma ögonblick for en
eldstrimma från tulljakten, som kommit helt nära — en kula
susade förbi sälskyttames båt, och en annan afslet
fock-skotet.

»Död och förbannelse», röt Haraldsson, »vi a
förlorade, om icke skotet blir inhaladt! Gör hvad du förmår,
Birger... vi hänga på ett hårstrå!»

Men resen hade redan, utan att afvakta faderns
befallning, fattat den för stormen fladdrande focken, bemägtigat
sig stumpen af skotet och höll med jettekrafter denna i
ena och i essingen på båten med den andra handen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free