Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det gjorde jag visst», sVarade denne med djerf
fattning, väl vetande att någon af hans folk lätt kunde förråda
detta, »men jag måste bege’t, for maken till oväder har jag
ej många gånger, så van jag är, varit ute för.»
»Och ni varsnade ej minsta skymt af tulljakten?»
»Hvarken den eller något annat.»
Tröstlösa återvände de sökande till fiskläget. Ingen skymt af
misstanke kunde falla på Haraldsson, ty brottet var för oerhördt
att af någon ens anas, och ingen annan förmodan ansågs
grundad än den, att jakten under natten stött på och sjunkit...
Dagar och veckor förgingo. Tulljakten med sin
besättning var och blef borta. En ny kusttjensteman utnämdes,
och med bristande hjerta flyttade fru Katrina balsaminerna
och all sin lilla lösegendom till en annan stuga. Här
stökade hon visserligen till, så godt hon förmådde, att bereda
trefhad åt sin son och löjtnant Per, hvilken troget följde i
lust och nöd; men för sin egen del fann hon ej mera
någon plats, den hon ville anse som hem på jorden. »Jag
går här», plägade hon ibland säga till gubben Askenberg,
»som en främling, hvilken fortsätter resan, så länge det
täckes Herran, men mitt lif är i himmelen, dit min gubbe gått
förut. Dock pris vare den allsmägtige, äfven när han
tuktar! Jag var så lycklig som en menniska kunde vara, hade
så mycket att glädja mig åt. Medgången är likväl icke
alltid nyttig för vårt stolta sinne: det vet jag bäst nu, sedan
motgången lärt mig väga mina krafter.»
Gubben Askenberg aktade högt fru Katrina och den enkla
värdighet, den sanna gudsfruktan, hvarmed hon bar sin sorg,
men sjelf förmådde han ej höja sig till samma styrka. Han
knotade ofta i bittra ord öfver det underbara öde, som
tillät den dygdige och rättsinnige gå under just i sina bästa
och kraftfullaste bemödanden, då deremot den lismande, den
lastfulle lättingen ständigt seglade med förlig vind.
»Och hvilken anser bror afundsvärdast?» frågade fru
Katrina i en ton, som nödvändigt skulle sätta den gamla
ärliga sjömanssjälen i vånda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
