- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
56

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jemmerrop, han uppgaf, voro förfarliga: de söndersleto
Erikas hjerta och ljödo ända ut i stugan der Haraldsson satt.

»Håll dig stilla, gosse — det är ju ingen som gör dig
något ondt!» sade fadern och trädde fram till den
lidandes säng.

Vid den välkända rösten tystnade Anton ovilkorligt,
men hvarje muskel i hans ansigte uttryckte en dödlig,
återhållen ångest; och ju längre Haraldssons genomträngande
blick fixerade honom, desto mattare tycktes han blifva, och
slutligen återföll han i det tillstånd af slapphet, hvarunder
det endast i den inre verlden var de rysliga bilderna tillåtet
att uppträda till lif och verksamhet.

»Jag vet icke huru ni så kan se på honom!» sade
Erika och vände sig till Haraldsson med ett uttryck af harm
och afsky. »Det är ju klart, att er blotta blick skrämmer
honom från förståndet, så snart en enda gnista deraf vill
bemöda sig att framtränga.»

»Hvad är det för prat?» svarade Haraldsson sträft.
»Skall hela huset oroas af hans galna skrik!»

»Husfolkets känslor äro väl icke så ömtåliga, att de
behöfva skyddas på den sjukes bekostnad. Dessutom får
ju ingen komma hit... Men på detta sätt kan det ej gå
i längden. Jag förmår ej, hur gerna jag än ville, att
beständigt vaka; och att lemna honom åt er är min
förskräckelse, emedan hvar gång, då jag återkommer, gossen är så
uppskrämd, att flera timmar icke förmå lugna honom.»

»Jag är van att göra hvad jag tycker och tar inga
föreläsningar!» yttrade Haraldsson, som under Birgers
frånvaro utöfvade sin råa vilja otyglad. »Vill mamsell gå hit,
må det så vara; vill hon deremot vara härifrån, är jag
mera tjent med det, ty flickungen saknar henne, och pojken
sköter jag bäst sjelf.»

»Nej, Haraldsson, mitt samvete tillåter icke, att jag
lemnar den arme gossen i era händer, och än mer: pligten,
som er döende hustru öfverlät på mig, uppfordrar mig att
fråga om ni på samvete kan säga, att ni icke känner orsa-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free