Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så ledsen ut? Det gör mig ondt i hjertat, när du så der
faster ögonen på mig.»
Nu blef det några minuters tystnad, hvarunder Anton
lyssnade med spänd uppmärksamhet. I förundrad ton
utbrast han ändtligen: »Lifvets engel, säger du. Jaså .. *
Bitterhet och smärta — du är så medlidsam... icke skall du
vara ledsen för det: du bjuder ju så godt du har, och du
kan ej rå för, att det växer mask i dina granna äpplen . . .
trösta dig du.. . Ack, så’na fina lockar — räck fram ditt
lilla hufvud, att jag får klappa dig. Nå, se ej sorgsen ut!
När du blir lite större, ska* vi ofta leka tillsamman med
Gabriella. »
»Och hvem är du då?» frågade han och vände sig till
sin glädtige kamrat på venstra sängknappen. Åter följde en
stunds tystnad, hvarefter han med lika förundrad ton som
nyss återtog: »Bjuder du ljus och salighet utan ända, du
som är dödens engel» . . . Han tycktes begrunda detta ...
»Jaså, när jag ser dig komma närmare hufvudgärden, då
väger min sjukdom åt dödens sida; men när din lille bror
kommer, lutar det åt lifvet. Var det ej så du sade? ...
Tack, tack, men håll dig nu i styr, spring icke så häftigt
fram och åter! Sängkanten är ju så smal, att du lätt kan
falla ner och slå i hjel dig . . . du ler, du .. . Gå icke ifrån
mig... nej, nej, bli qvar begge två!» bad den sjuke nu
med en ton, som hastigt antog ett förtvifladt uttryck. »Det
är bäst som det är: jag vill icke dö — det är så svart nere
i djupet, der de ligga allesammans vid Patemoster-skären.»
En kall rysning lopp genom Erikas lemmar. »Min
aning!» sade hon sakta och fattade nästan krampaktigt i
sängen.
Anton gaf till ett skri. Hela den lugna fantasien var
störd, och i häftig ångest ropade han: »Se der, der ä’ de. ..
se hur de dyka upp ur vattnet... Låt mig vara, låt mig
vara... släpp mig! Jag är oskyldig — jag stod bara i
plikten och såg på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
