Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid varit främmande, kunde ega en sådan magt öfver sig,
att han med outtröttlig uppmärksamhet och försakelse helt
och hållet egnade sig åt vården af den sjuke. Dessutom
varseblef hon ett slags sympatiserande mjeltsjuka i
brödernas blickar; och* hon kunde ej undgå att märka, det Birgers
för hvaije dag allt mera insjunkna kind, sänkta hufvud och
stirrande ögon fingo en talande likhet med Antons utseende,
hvaremot gossens krafter började småningom återkomma, tills
han slutligen efter ett par veckor, stödd på Birgers arm,
kunde vandra omkring i kammaren. Den bleke Anton, som
under sin sjukdom skjutit upp, log vänligt åt dem, som
nalkades eller talade till honom; men sjelf talade hån nästan
aldrig. Ett stilla svårmod var tecknadt i hans drag och i
alla hans släpande rörelser.
En afton, då Gabriella, som nu åter tordes vara ensam
inne hos sin så länge saknade lekkamrat, satt på en pall vid
hans fötter och uppmärksamt afhörde den vackra berättelsen
om de bägge englarne, gick Erika fram och tillbaka i sin
kammare. Hennes tankar voro hos dem, som genom
tulljaktens undergång blifvit faderlösa; och den qväljande oro,
hvilken alltid var förenad med detta ämne, höll henne i en så
stark spänning, att hon ej märkte den sakta knackningen på
dörren, förrän den åter förnyades.
Det var blott en enda person inom hushållet på den
ensliga ön, som så kunde anmäla sig, det kände Erika, och
derföre öppnade hon hellre dörren, än hon genom det
vanliga »kom in!» förrådde den rörelse, hvaruti de tre små
slagen försatt henne, en rörelse, hvilken ofelbart skulle ha
återklingat i rösten.
Det var verkligen Birger, som ännu en gång besökte
gafvelkammaren.
Erika stod tyst, till det yttre fullkomligt lugn och kall,
men inom hennes bröst var det annorlunda: der bodde
ångesten, smärtan, aningen om den stundande förklaringen,
följderna deraf, kanske omstörtningen af hela hennes lif. Hon
fattades af ett outsägligt qval, redan innan Birger talat; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
