Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utmärkta aktning och det stora förtroende, han egnade sin
svägerska, förmådde hon aldrig tända trons ljus i hans
skumma själ, der tviflets mask stundligen allt starkare
innästlade sig. Öfver den stackars Antons milda ansigte och
bleka läppar sågs aldrig sprittningen af en glädjerörelse, och
om ett matt leende der visade sig, var det säkert
framkal-ladt af den, som han minst kunde motstå, af den ömsinta
Gabriella, hvilken gerna försakade alla nöjen hon kände, för
det största, det att roa Anton.
Men Birger och Erika — huru såg det ut hos dem?
Så som man ungefar borde kunna sluta till. Erika, den
goda, förståndiga qvinnan, ledde med lätt och varsam hand
den orolige, halfvilde mannen från de sysselsättningar, som
fordom fängslat honom. Birger hade bygt eti galeas,
hvilken han sjelf förde. Under hans frånvaro var Erika den
verkande kraften inom hushållet på Tistelön, ty äfven gamle
Haraldsson, som mera fruktade än älskade sin son, tordes
icke i uppenbar fejd strida mot dennes ögonsten, hans
hustru.
Då Birger om hösten återkom, var Erika den första på
bryggan att välkomna honom. Hon hade då alltid verkstält
någon inredning i huset eller gjort någon annan förbättring,
hvarmed hon kunde öfverraska och fägna sin tacksamme
make. Och Birger var tacksam. Han hade velat bära Erika
på sina händer och akta henne för hvarje den minsta
förtret och ledsamhet till tack för det hon uppoffrat sitt lif åt
honom. Likväl, vare detta sagdt till heder för den
mensk-liga känslan i hans bröst, njöt han aldrig sin lycka fullt
eller oblandadt: tärande samvetsqval gnagde på hans lif;
och så kärt hemmet än var vid Erikas sida, längtade han
dock beständigt efter våren, för att genom frisk och kraftfull
verksamhet döfva den oro, som aldrig lemnade honom.
I Erikas hjerta, templet för en sann gudsfruktan, der
en stark och allvarlig förmåga lefde och verkade för det kall,
hon iklädt sig, faris likväl rum nog för en sorg, som icke
jordades af hvarken tid eller förhållanden, sorgen öfver att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
