Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändring i deras enslighet, men alla förslag till umgänge med
städerna strandade gemenligen mot hennes egen olust att
utvidga den trånga krets, hvarvid hon blifvit van. Det fans
ock en fin känsla eller kanske blott och bart ett
instinkt-artadt intryck, som afhöll Erika från att träda i närmare
beröring med menniskorna. Hon visste, att de alla, om slöjan
en gång fölle, skulle med afsky och förakt draga sig från
Gabriella, den enda, för hvilken en sådan uppoffring kom i fråga,
och hvad vore då vunnet? Skulle ej den stackars flickan i
denna händelse känna en smärta mera, den obekantskapen
med verlden kunnat bespara henne! Men å andra sidan var
det ej rätt att låta detta unga, lifliga sinne förgäfyes längta efter
den minsta förändring. »Jag vill tänka derpå!» sade Erika
till sig sjelf eller till sin man. »Vi måste skaffa Gabriella
någon passande förströelse.» Och så tillkom, att börja med, en
och annan lustfärd, hvaribland den närvarande äfven räknades.
»Hvad jag är glad!» jublade den unga flickan och
hoppade som en liten sylf mellan toftema. »Du var rigtigt
snäll, pappa, som lät mig komma ut och pröfva din nya
båt. Den klyfver böljorna så raskt, att jag har min lust
och glädje af att bara se på den.»
»Men vill du ej se, att jag gjort ett litet tält åt dig?»
sade Anton och visade på ett uppspändt segel, inom hvars
skydd åtskilliga kuddar och täcken lågo i ordning.
»Ah jo, söta Anton, visst ser jag på det också! Der
ska’ Erika och jag sitta, när solen kommer och skiner hetast
på oss. Men nu är det roligast att vara uppe ... Se, Erika,
hafvet blänker så vackert och klart som vår stora spegel
i salen hemma — det är präktigt. Jag vet icke hvarför
vi ej många gånger förut rest med pappa på sälskytteri...
men så vilja vi hädanefter ta’ skadan igen.»
»Om du alltid finge vara med, lilla Ella, skulle du
snart ledsna derpå!» sade Erika. »Mins du huru du för
ett par år sedan längtade efter att få dig en liten hage?
Du trodde dig aldrig tröttna vid att arbeta der, och
ingenting kunde vara roligare än att se och vattna de blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
