Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne af godt hjerta att komma in och värma sig i
badstugan; och så tog han henne i sina armar och bar henne in,
och hon sof vid kungens sida. Men när morgonen kom och
kungen skulle väcka sin granne, fick han se huru hon med
flygande hast for ut genom fönstret rakt ned i hafvet, så
att vattnet yrde om henne; och då blef kungen med stor
skräck varse, att hela nedre delen af kroppen var en stygg,
slingrande orm med otäcka fjäll. Och se detta var
hafsjung-frun eller elfqvinnan. Var det ej rysligt, pappa?»
»Värre har jag hört!» yttrade Haraldsson, som
ingalunda var fri från vidskepelse i afseende på hafvets
befolkning. »Men det har icke lycka med sig att tala om
sådant.»
»Det är ju alldeles oskyldigt!» inföll Erika. »Jag är
säker, att Gabriella icke tror på sin historia, utan att hon
endast berättat den som en gammal folksägen, hvilken
alltid såsom sådan kan vara rolig nog.»
»Skulle jag icke tro den?» inföll Gabriella med en liten
förtrytelse. »Fiskare-Kajsa berättade aldrig andra sagor än dem,
som voro sanna . . . och jag mins nu, att det var något mera,
som jag glömde. Hafsjungfrun kom det följande året
tillbaka med en liten flicka, kungen tog emot skänken och
kallade flickan Skulda; men hon gjorde sedan stor sorg och
många olyckor i landet, och det var för det, att hon hade
en hafsjungfru till mor. Utomdess hade fiskare-Kajsa sjelf
många gånger sett både hafsfrun och elfvoma, när hon om
natten legat på sjön och fiskat.»
»Och hon var väl då så förtrolig med dem, att hon
ej var rädd?» frågade Erika leende.
»Fiskare-Kajsa var aldrig rädd!» sade Gabriella med
en viss stolthet att kunna åberopa en så trovärdig auktoritet.
»Hon hade lärt af sin man, en gammal van fiskare, att bara
man tog fram elddonen och slog eld, måste de försvinna, ty
eldgnistor och stål ha de aldrig tålt, allt sedan Tor slog efter
dem med sin åskstråle.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
