Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du är en slug gosse!» sade Haraldsson. »Hvem har
lärt dig skytteriet ?»
»Det har jag i det mesta gjort sjelf, men så har jag
icke heller försmått den undervisning jag fått af farbror Per,
vår gamle löjtnant, hvilken skjutit många tjog sälar i sin
dar. Och far var också en snäll skytt — det skulle roat
honom att se hur jag tagit upp mig i yrket.»
Erika, i hvars anande sinne den förmodan redan
uppstått, att hon här såg sonen efter den olycklige
kustbevaka-ren, kände sig vid omnämnandet af den gamle löjtnanten
fullt öfvertygad derom. På Haraldsson tordes hon icke se,
utan vände sig bort af en fruktan, som hvarje ögonblick
stegrades. Slutligen lyfte hon sin blick på Anton, men
dennes uppmärksamhet hade ännu icke blifvit väckt, och Erika
tänkte på möjligheten att undgå faran häraf, då Gabriella
hastigt frågade: »Är då din far död, efter han ej mer kan
se hvilken dugtig skytt du är?»
»Ja», svarade Ärve nedstämd, »far är borta, men Gud
vet blott hvar hans ben hvila. Det blir i höst fem år
sedan han försvann med både tulljakten och karlame.»
Ett doft oartikuleradt läte från Antons läppar drog allas
uppmärksamhet på honom.
»Det är så hans vana, stackare — hans sinnen äro
icke rigtigt i lag!» yttrade Haraldsson till sin nya
bekantskap med ett så isande lugn, att blodet nästan stelnade hos
Erika.
»Huru är det med dig, gosse?» Den barske fadern
vände sig till den bleke, vanstälde sonen och drog honom
med sig nedför klipporna till båten. Anton spjemade emot.
Den vilde demonen hade åter vaknat inom honom. »Släpp
mig, släpp mig, jag är ju tyst som Patemosterskären!»
mumlade han mellan tänderna. »Släpp mig, dra ej så hårdt...
Mitt hufvud ... aj, aj, det blir mörkt igen!» En välgörande
svindel slöt för ögonblicket den svage ynglingens lidande.
På sina ännu muskelstarka armar bar Haraldsson
honom till det lilla segel-tältet, men hade ännu icke hunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
