Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steman i hans befattning att qväfva de känslor, som ej
öf-verensstämde dermed. Tröstlös, nästan halfvägs från sina
sinnen, lemnade oss den olyckliga fru Karlmark. Följande
natten eller i dag-gryningen troddes det, att godset skulle
komma, och hon kunde icke skaffa något bud till mannen,
som var borta för att hemta det. Dagen gick tungt förbi.
Jag såg Ammans oro, men jag vågade ej störa honom eller
tala för fru Karlmark. Han såg nog på mig hvad jag tänkte,
och kunde han hjelpa, så visste jag, att han gjorde det.
Var det honom åter omöjligt, gagnade det till intet att tala
om saken. Mot aftonen reste han ut och visade, efter hvad
han sedan berättat mig, all ifver för sitt förehafvande. Men
huru det var, tog han miste om kosan och ville veta, att
båten skulle komma från annat håll.
Jaktkarlame vågade icke säga emot och kände dessutom
för väl hans stränghet i tjensten, att ens misstänka minsta
oråd. Emellertid lyckades hans list, ty medan tulljakten låg
på orätt utkik, gick båten med smuggelgodset lyckligt igenom,
och med harmset sinne och långa näsor kommo jaktkarlarne
andrä morgonen tillbaka. De knotade i tysthet, men de
fruktade Arnman för mycket att våga säga honom, det hans
envishet hindrat dem från en förtjenst. Ett nytt och vida
större beslag försonade likväl snart både dem och
tullkammarn ; och ehuru Amman verkligen fick en lätt skrapa, var
han dock glad i sin själ och gladast derföre, att Karlmarkens
icke anade, att de hade hans förseelse att tacka för sin
lycka, ty du förstår, att han aldrig för någon utom mig
erkände annat än att det varit ett misstag. Och hvad säger
du nu, min käre Arve — kanske du skulle vilja klandra
din far?»
»Nej, Gud bevare mig för det! Men jag ville önska,
att jag aldrig komme i sådant läge, ty huru en än stälde
sig, skulle samvetet alltid komma till korta, och tjensten går
framför allt.»
Fru Katrina rodnade. Hon erkände aldrig, att det var
en svaghet, utan tvärtom en stor förtjenst af salig Arnman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
