Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjortonde kapitlet.
Aldrig den i striden dukat under,
Som i Gud sin fasta sköldborg haft.
Bed och älska, och i profvets stunder
Skall du röna nådens segerkraft!
C. W. Bottiger.
I det nya huset på Tistelön fans ett litet hörnrum, der
fönstren voro knappt en aln från berget, vid hvars fot
byg-ningen låg. Denna kammare var Erikas älsklingsplats. Der
satt hon mången timme ensam och såg mot bergväggen,
hvilken föreföll henne som en mur mellan henne och den
öfriga verlden. Hafvet älskade hon icke — det uppkallade
mörka minnen — men klipporna voro hennes förtrogna: till x
dem hade hon många gånger hviskat om de smärtor, som
hon ej förmådde bekämpa.
Erikas mörka, svala kammare hade blott en enda
prydnad. Det var en tafla af sällsynt skönhet, föreställande Kristi
korsfästelse, och sålunda liknade det lilla rummet snarare
ett bönkapell än ett boningsrum. Det utgjorde också den
plats dit Erika flydde, då hon kände behofvet att uttrycka
sitt hjerta i bön eller genom välgörande tårar uppfriska sitt
sinne och gifva det ny spänstighet. Men det var ännu en
annan njutning, som drog henne till det mörka hörnrummet.
Birger hade, på samma gång han från sin första resa
hemförde den tröstrika taflan, äfven gifvit henne en liten
skrif-pulpet; och i denna förvarade hon de papperslappar, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
