Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständigt vara ensam. För några stunder, månader, till och
med år af sällhet vill jag icke äfventyra att i utbyte
emot-taga den djupaste och verkligaste sorg. Gud är rättvis —
straffet uteblir icke. Jag vågar ej ens bedja om den lycka,
som utgör qvinnans högsta tröst, bästa målet för hennes lif.
Omkring Gabriella vill jag sluta all den kärlek, jag kunnat
slösa på mitt eget barn. Också hon är moderlös. Icke
för-gäfves har Gud satt henne under min vård.»
Sådana voro Erikas betraktelser. De utgjorde ett behof
för hennes varma hjerta, som under hela lifvet erfor den
trånande längtan hon försökt gifva klarhet i ord. Men
sedan hon lemnat sin ensliga kammare och trädt ut i de
dagliga rummen till sin omgifning samt återtagit sina pligter och
göromål, då var hon den verksamma, förståndiga och ömma
husmodern, som ej tycktes hafva något annat mål, någon
annan känsla än omsorgen för de sinas trefnad.
Efter återkomsten från den misslyckade säljagten hade
Erikas uppmärksamhet i synnerhet varit fastad vid den
stackars Anton, hvilken efter denna tid åter erfor svaga anfall
af den forna sinnesoredan. Den mjeltsjuka, som tärde
honom, blef allt djupare och mörkare, och förgäfves sökte både
Erika och den lifliga Gabriella att fängsla hans
uppmärksamhet. »Låt mig vara — jag är bäst så här!» var hans
ständiga svar, då han, sittande på en sten vid strandens
grundaste sida och med föttema helt nära vattenytan, roade sig
att uppdraga sjögräs, hvaraf han flätade kransar åt Gabriella.
»Men jag vill icke låta dig vara», sade Erika en afton,
då hon åter fann honom vid hans vanliga sysselsättning,
»du kunde nog göra något nyttigare, Anton! Är det icke orätt,
att en menniska, som borde gagna sig sjelf och andra,
handlöst öfverlemnar sig åt en tungsinthet i lynnet, hvilken rätt
väl kunde motarbetas? Du skulle, såsom Birger många
gånger föreslagit dig, följa med honom på hans resor — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
