Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ämne, hvarom vi aldrig böra tala; men eftersom det en
gång skett, vill jag säga dig mina tankar, min tröst... Du
vet, att hvad som för många år sedan är begrafvet, står icke
i vår förmåga att återkalla eller ändra; och om vi kunde
förråda det, gagnade det i alla fall till ingenting. Gud ser
och dömer. För min del är hela det tröstfulla målet för
mitt lif bemödandet att försona Birger med sin frälsare. Och
jag hoppas, att han redan är försonad, ty hans ånger har
varit och är ännu lika djup som sann, och han har aldrig
sedan vårt giftermål varit funnen på någon oloflig väg. Hans
fordna vildhet har försvunnit: han är som en annan
menniska. Mins du icke med hvilket tålamod och försakelse han
skötte dig under din sjukdom? Vid den tiden skulle han
troligen icke ha gjort det, om han ej redan då erfarit ånger
och ansett sig delaktig i upphofvet till ditt lidande.»
»Jo, det mins jag alltsammans, och jag tror säkert, att
jag ej blifvit så pass menniska jag är, om Birger icke
kommit hem. Jag har också sedan dess hållit af honom, fast
jag aldrig rigtigt kan se honom i ögonen utan att rysa. Har
du sett sådana ögon, Erika? Men du tänker, att de alltid
äro sådana som när han faster dem på dig. Du skulle bara
sett dem den natten 1 Jag glömmer det aldrig de eldade
värre än fars... Men hvad var det nu jag ville säga?
Jo, att far på återvägen från den der färden genom den
elakaste behandling tvingade mig att tiga. Så länge Birger
var med, talade han, af fruktan för honom, så smeksamt som
en falsk katt och sökte på allt sätt öfvértyga mig, att det
bara varit nödtvång och att hvar och en skulle gjort på
samma sätt; men när Birger var borta och han märkte, att
han ingen väg kom med sina listiga skäl, utan att jag både
skydde och fruktade honom, då sparkade han mig en gång
med en sådan häftighet ned i plikten, att jag genom ett starkt
slag i hufvudet förlorade den smula sans och redighet, som
fans qvar. Efter den stunden mins jag blott, att jag
beständigt fruktade hans knotiga händer och hans förfärliga ögon,
hvilka nästan åto upp mig vid minsta ljud jag förrådde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
