Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, nu förstår jag det, som då var mörkt!» suckade
Erika, och minnet af de smärtsamma nätter hon genomvakat
vid Antons sjuksäng, stod åter för henne. »Men dina
eng-lar», tilläde hon med ett svagt leende, »de tröstade dig,
Anton! Kommer du ännu i håg dem?»
»Ja, mycket väl. Gud gifve de ville återkomma — jag
skulle ej nu som den tiden be dig schasa bort den hvita, då
han kom för nära hufvudgärden.»
Erika borttorkade en tår ur sitt öga. »Min stackars Anton,
du fick ej den minsta lotten af lidande på din del, men du
kunde likväl kämpa mot din nedtryckta sinnesstämning, om
det bara komme derhän, att du ville försöka.»
»Nej, Erika, jag har hvarken mod eller kraft dertill:
sjuk till kroppen och slö till själen, mattas jag af allt arbete.
Jag får dessutom aldrig ro för den tanken, att jag är
delaktig i brottet.»
»Säg icke så, och ännu mindre tänk något så rysligt
och orättvist! Du var ett oskyldigt, skuldfritt barn ... hvad
kunde du väl hafva gjort?»
»Detsamma som jag ännu kan göra: ange dem.»
»Hvad — din egen far, din egen bror!» inföll Erika
bleknande. »Kunde du det, så vore du icke menniska. En
gång kämpade jag äfven samma strid, men sedan jag
förbundit mig med din slägt, förföllo sådana tankar af sig sjelfva.
Och utomdess fms intet vittne utom Gud.»
»Och är ej det nog — tror du ej, att han en gång kan
låta det tredubbla mordet komma i dagen? Den stora
graf-ven vid Patemoster-skären är nog bäddad djup, men Guds
under äro än djupare. Det anar mig, att allting en gång blir
upptäckt.» Vid denna hemska profetia darrade en våldsam
rysning genom den sinnessjuke ynglingens lemmar.
Erika lät sitt hufvud sjunka ned mot handen. Hon led i
tankame hela den förfarliga ångsten af en sådan stund:
vanärans, dödens.
Anton fattade hennes hand: »Stackars Erika, det är
synd om dig! I fall icke Gud i dig skickat en af sina goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
