Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nade dörren, men i detsamma kom någon, som ville tala
med honom. »Då får du presentera dig sjelf!» sade han
åt mig, nickade och försvann med en herre, hvilken jag
tyckte kom mycket olägligt.
Jag började nu närmare se mig omkring; men att jag
ej satte mig, härflöt mindre af blyghet än af ovana att sitta
så der liksom på nålar och glödande kol. Annorlunda var
det hemma, att vid återkomsten från fisket eller säl-jagten
få kasta mig trött och varm, som jag var, på den blåmålade
soffan med svarta skinn-madrassen, den mor alltid höll blank
och ren som en spegel. Ja, då var det en hjertans lust
att hvila. Men här stod en soffa med förgylda lejon till
fotter och fina stolar med granna röda öfverdrag. Jag hade
mina bästa kläder på mig, men jag erfor ändå ingen lust
att sitta så. •
Bäst jag nu stod och funderade på mitt nya stånd och
de öden, jag derunder kunde komma att upplefva, öppnades
dörren och ett fruntimmer inträdde, af hvars artiga och
vänliga helsning jag slöt, att det måste vara fru
tullförvalter-skan. Jag bugade mig det artigaste och djupaste jag
förmådde, framförde helsningar från min mor och löjtnant Per
och upprepade i det närmaste ordagrant allt det vackra,
mor lärt mig om vår tacksamhet och glädjen att ännu vara
ihågkomna, m. m. Jag trodde äfven höfligheten fordra, att
jag kysste min patronessa på hand; men då jag skulle
verkställa detta, fick jag till min förvåning höra ett högt skratt,
och innan jag visste ordet af, stod ett annat fruntimmer,
med långt fulare utseende, men med en mycket förnäm
min, framför mig.
»Jag får be jungfrun låta bli att spela fru här i huset!»
yttrade hon till min f. d. patronessa, som med en ödmjuk
nigning’ förfogade sig ut; och medan den nya mätte mig
från topp till tå, utbrast hon åter i ett skarpt skratt.
Slutligen stillade hon sig likväl och sade med en röst, som jag
tyckte på en gång röjde nedlåtenhet och löje: »Min unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
