- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
148

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och bortstjäla så mycken tid jag kunde af dagame, för att
efter hennes uppgifna plan på några sammanklistrade
pappersskärmar sudda till en stuga och en landtlig plan med en hop
träd.

Redan i flera dagar märkte jag, att det var solsken i
annalkande, ty vid bordet, i stället för det vanliga: »Vill
Amman ha mera?» hette det: »Räck hit tallriken, Arnman,
att få sig litet mera soppa» . .. »Sitt anständigt, lille Lars

— se på Araman: han sitter min sann så rak, han, som
om han tio gånger varit i dansskola, och det är ändå bara
natur!» eller ock: »Hvar har du din näsduk, min gosse?
Icke ska’ andra taga vara på den — du är ju nu stora
karlen!» o. s. v. Alla dessa förebud gjorde mig mycket nöje:
jag såg nog, att de skulle leda till något vigtigt slut, och det
uteblef ej.

En afton, då patron såsom vanligt var på klubben, en
tid, då alla husliga mål sättas på redig fot, kallades jag
genom bud ned till frun, som mottog mig mycket väl.

»Arnman går aldrig ned nu om aftname!» sade hon
vänligt. »Icke skall en ung menniska vara så långsint —
låt oss ej mera tänka på det, som är förbi: man har alltid
nog af det, man har för händer... eller hur, min käre
Amman?»

»Jag är icke långsint», sade jag öppet och nöjd med
försoningen, »jag har bara icke vågat komma, sedan ...»

»Prat!» afbröt hon småleende. »Amman får komma
och gå när han vill. Det var alltid vår mening att anse
Amman som en bland oss sjelfva.. . Men för att nu tala
om något annat, så har jag en liten väntjenst att begära.
Skulle Arnman vilja göra mig en sådan?»

»Om jag bara kunde, så är det säkert, att det skulle
vara mig ett nöje.» (Mor finner, att äfven jag var artig.)

»Åh jo, visst kan Amman!» återtog hon och syntes
mycket belåten med mitt svar. »Jag har sett honom måla både
skepp och åtskilligt annat, och det jag önskar Amman ville
försöka sig i, är visst icke svårare: bara en stuga på en grön

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free