Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kert. Erika glödgade vin, som Birger skulle hafva med sig,
och Gabriella var oändligt beställsam att framleta filtar och
skinnfällar, ty hon kunde omöjligen öfvertygas, att värmen
skulle vara skadlig för den skeppsbrutne kaptenen, i
händelse han fans vid lif.
— Tillredelsema voro emellertid snart slutade, och innan
dagsljuset ännu var fullt klart, gåfvo sig de otålige sjömännen
ut på sin vanskliga färd. Haraldsson hade icke följt med, icke
derföre, att hans sextio år kändes tryckande för ett dylikt
äfventyr — hans kropp var stark och härdad — men
Gabriella hade förmått honom att bli hemma, och Birger hade
tillstyrkt det för att sjelf få föra befälet, hvilket var
otänkbart då gubben var närvarande. Hemma i huset lät
Haraldsson det bero vid Birgers vilja, men på sjön hade han sin
egen, och från den rubbade honom ingen en hårsmån.
De begge fruntimren qvarstodo länge på bryggan, med
bekymrade blickar följande båtens rörelser. Än lyftades den
af en skummande störtsjö, som i ett ögonblick slungade den
så långt tillbaka som männens ansträngning under flera
minuter drifvit honom fram, än hotade en ismassa att krossa den;
och endast Birgers öfvade arm, som förde styret, förmådde
undvika den hvarje ögonblick förestående undergången.
»Ack, det är ingen möjlighet; de komma aldrig till
vraket!» suckade Gabriella och såg forskande på den mera
erfarna Erika.
»Kanske och kanske icke, allt som Gud vill! Birger är
dock stark och kraftfull. Jag såg på hans ögon, att han skulle
anstränga hela sin förmåga.»
»Ja, men om vraket skilt sig och den del drifvit långt
bort, på hvilken den raske kaptenen står, huru kunna de då
någonsin hitta den?» I Gabriellas vackra öga svälde en stor
tår. Den tanken var så outsägligt bitter, att kanske hjelpen kom
för sent och aldrig nådde den, för hvilken hon var bestämd.
»Vi måste lemna detta i Guds hand, min Gabriella!»
sade Erika lugnande. »Vi ega åtminstone den trösten att
ha gjort hvad vi förmått. .. Men ser du, att far och Anton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
