- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
194

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jag tror, att du åter besinnar dig?» sade Birger och
kunde ej afhålla sig att skratta åt kaptenens motsträfvighet
i en sak, hvilken likväl tydligt utgjorde målet för hans
innersta längtan. Birger, som ej sjelf gått till väga med
särdeles finkänslighet vid sitt giftermål, begrep icke Rosenbergs
farhågor, dem han ansåg som löjliga griller, ej värda ett öre.

Segrande för sin sats, hade emellertid kaptenen gått ur
den dubbla striden och inom sig afeagt sig både den vackra
hustrun och den vackra skonerten. Han vände sig till
Birger och yttrade: »Jag kan icke säga dig hvad milt hjerta
känner af tacksamhet för ditt öppna förtroende: jag är för
upprörd dertill. Det är blott till förnuftets kalla röst jag
får lyssna, och den säger mig, att om det än svider aldrig
så mycket, måste jag afstå från den lycka du visat mig.
Orsaken dertill kan blott vara en, den, att jag aldrig skulle
förlika mig med höjden af min sällhet, emedan den icke är
mitt eget verk.»

»De der klyftigheterna förstår jag mig ej på!» sade
Birger temligen kärft. »Jag vet blott, att när jag älskade

— hvilket jag gud ske lof ännu gör — var det så, att jag
hellre ville ha försakat lifVet än Erika. Din kärlek hör
kanske till det klokare slaget, men då är det icke heller
mycket bevändt med den.»

»Icke mycket bevändt med den?» återtog kaptenen
upplågande. »Jag ville önska det vore mindre, så behöfde
jag ej så mycken ansträngning att hålla mig på den väg,
som jag vet är den rätta. Vi uttrycka våra känslor olika,
fast de kanske i grund äro desamma. Om Gabriella bad
mig om det omöjligaste, skulle jag likväl företaga det för
att behaga henne: för en enda varm blick, som försäkrade
mig att hon delade min kärlek, ville jag stå ännu en hel
natt infrusen i is på mitt vrak — ingenting kunde jag neka
henne. Jag har henne så outsägligt kär, att ej du varmare
älskar din hustru än jag Gabriella.»

»Men fria till henne vill du icke?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free