Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjugonde kapitlet.
Han kommer, hjertats maj — de svalla, blodets vågor.
Och du skall brinna sjelf och du skall tända lågor.
J. D. Valmus.
Under männens rådplägning satt Gabriella på sin
kammare och begrundade den bittra nyheten om Rosenbergs
till-ämade afresa. Det var hennes första sorg, och första sorgen
är alltid smärtsam. Hon till och med grät vid tanken på den
enslighet, som nu skulle inträda: det var numera knappt
möjligt att ens lefva bland Tistelöns nakna klippor — hon
ansåg dem för första gången sådana — sedan Rosenberg
lem-nat dem, och det troligen för att aldrig mera återkomma.
Utan att veta hvad tiden led, satt Gabriella overksam,
lutad mot stolskarmen, till dess Erika vid middagstiden kom
upp att fråga efter henne.
Birger hade meddelat sin hustru samtalet med Rosenberg
och gifVit henne en vink om att troligen något förefallit på
morgonen, en sak, den Erika, såsom man vet, redan anat
och hvaruti hon vidare styrktes genom Gabriellas frånvaro.
För att i denna händelse gagna sin älskling med några
välbetänkta moderliga ord, passande efter den vändning saken
genom kaptenens egenhet erhållit, gick Erika att uppsöka
henne.
»Hvar har du tagit vägen, Gabriella? Jag har ej sett
till dig hela förmiddagen. Mår du ej bra?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
