- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
202

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Kapten — han bryr sig ju alldeles icke om mig!»
utbrast Gabriella och började verkligen likt ett retadt barn
att gråta ut sin smärta.

Tårar var något, som den veke Anton ej kunde
uthärda. De framkallade alltid en medkänsla hos honom, och
för att på sitt sätt trösta och förströ Gabriella, började han
att med sakta röst sjunga sin visa om necken — den
älskade hon ju så mycket, och emedan han aldrig plägade
sjunga inne i rummet, var det ett stort bevis på hans goda
vilja och begär att trösta henne då han nu gjorde det.

»Gråt icke, Ella», sade han, »jag vill ej se det! Tårar
har jag nog sjelf. Jag tycker ej om tårar. Annars borde
jag gråta natt och dag, men jag sjunger i stället:

Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:

Jag är den stackars necken i böljor de blå,

I forssar och stridande strömmar.

Min boning den ståndar allt under en bro,

Der ingen kan gånga, ej heller kan ro
Och ingen kan få hus öfver natten.

»Icke den, käre Anton! Du sjunger ju så sorgligt
som om du sjelf vore den klagande necken. Jag blir bara
ängslig af det der.»

Men Anton, intagen af egna tankar, hörde ej mera på
Gabriellas missnöje, utan började sin andra älsklingssång:

»I hafvet är jag född, och der är jag buren
Och der hafver jag mina hofkläder skuren.

Min fader och min moder äro böljorna blå,

Mina vänner och fränder äro stickor och strå.

Det är så oroligt i hafvet att bo:

De äro så många, som öfver oss ro.»

»Anton, Anton!» utbrast Gabriella och sprang upp, då
hon med stor förundran varseblef, att Antons ansigtsdrag
uttryckte ett obeskrifligt lidande och att ett par tårar rullade
utför hans bleka, insjunkna kind, då han i saktare ton
upprepade :

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free