Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hvilka han satte mycket värde. Emellertid hade, såsom
vi nämt, sista brefvet alltid sin station i kjortelsäcken, och
uppfiskades nu rigtigt jemte glasögonen.
»Låt oss först ta oss en pris!» sade fru*Katrina och
bjöd löjtnanten, i det hon fryntligt upplyfte locket på dosan,
en försmak af nöjet att för minst tionde gången fa af höra
Arves bref.
Gubben Askenberg tog en en väldig nypa ur fru
Katri-nas magasin, och under det han litet smått i sänder
uppfriskade sig med några kom, läste gumman följande:
Ȁlskade mor!
Det är i dag min födelsedag, den tjugonde februari.
För tjugufyra år sedan, vid den här tiden, tackade mina
dyra föräldrar Gud för det att han välsignat er med ett
barn. Det blef ert enda, och hela er kärlek ^fverflyttade
ni på mig. Jag har alltid ty<jkt, att barn hafva en
ansvarsfull pligt att gälda all den vård och ömhet, föräldrar egna
dem, men det barn, som är ensamt, förekommer mig hafva
ett fördubbladt ansvar. Det har mottagit all den
outsägliga kärlek och försakelse, som kunde ha räckt till på flera
lotter: för detta enda ha alla dessa innerliga och trogna
böner uppstigit, alla dessa varma tårar flutit. En son, som
är »den endaste för sine moder», har en heligj en stor pligt
att uppfylla; och då jag i dag ransakat mitt hjerta, tycker
jag, att, ehuru jag alltid bjudit till att handla i
öfverensstäm-melse med dessa tankar, likväl mycket återstår, som jag
försummat: Viljan har dock alltid funnits, men hvad jag
felat af ungdoms lättsinne eller oförstånd, det beder jag i
dag att den bästa och ömmaste af mödrar måtte tillgifva sin
ångerfulle son!»
Fru Katrina stannade här. De ljufvaste tårar, en
lycklig mors tårar, runno öfver hennes kinder; och det dröjde
en liten stund, innan hon kunde fortsätta:
»Men icke allenast hos min dyra mor, utan ock hos
min bortgångne, vördade fader dröja mina tankar. Jag har
ännu jemte dem en kär och lika aktad vän, min gamle red-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
