Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Annika släppte korgen och slog händerna
tillsammans med det ljudliga utropet: »Herre, min skapare . ..
Frun ... Arve ... herr Arve är här — sådan karl han blifvit
... Jo, det var karl hela da’n, det!»
Knappt hade Annikas okonstlade förundran funnit ett
återsvar i Arves trohjertade leende, då dörren från
kammaren öppnades och gumman Arnman med utbredda armar
mottog sitt hjertas älskling vid sitt af moderlig sällhet
bäf-vande bröst.
En lång stund — hvarunder Lars hade god tid att se
sig omkring, att fingra på balsaminerna och oblygt från
spegeln eröfra en påfogels-fjäder att dermed pryda sin
mössa — förgick innan den öfverlyckliga fru Katrina släppte
sin upprörde son ur sina armar, och när hon slutligen gjorde
det, varseblef hon till icke ringa förundran hans kamrat,
utstyrd i hennes gamla kära påfogels-fjäder, som annars i
alla tider haft plats öfver spegeln.
Lars bugade sig och väntade, att Arve skulle
presentera honom.
»Lars har redan gjort sig hemmastadd på sitt vanliga
sätt, ser jag!» yttrade Arve och visade på fjädern. »Mor
ursäktar honom ... Tullförvaltaren och frun ha anförtrott
honom åt oss på ett par veckor, och jag är säker att mor,
gerna tar emot oss begge två.»
»Kors, är det tullförvaltarns son! Herre Gud — han är
visst välkommen. Det vore önskligt, att herr Lars bara
trifdes i vår tarflighet... Men ni kan väl vara hungriga,
och jag får i glädjen icke glömma er middag. Löjtnanten
sofver. Jag tror, att vi spara honom den kära
öfverrasknin-gen, tills han kommer in vid vår vanliga kaffetimme.»
»Ja men!» inföll Arve. »Jag helsar emellertid på den
här gamle vännen» . ♦. Han kastade sig på den blåmålade
soffan med den ännu alltid lika blanka läderdynan och lutade
sig mot venstra hörnet, der en stor tår nedföll mellan
rygg-och sidstycket. Tåren egnades hans far, som alltid haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
