- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
242

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tistelön! Då jag var inne åt Marstrand, hade tillfället nog
passat.»

Nu var gumman Arnman öfvervunnen. Ett vädjande
till hennes erkänsla gjordes aldrig förgäfves. »Gud gifve, att
flickan måtte finna sig här! Det kan ju bli som du vill.»

»Tack, kära, goda mor, för det löftet! Nu är jag nöjd
och lätt till sinnes. Nog finner Josefina sig, bara hon blir
bemött med kärlek, och det fruktar jag ej, ty då mor lofvat
gifva henne ett hem, finner hon också ett modershjerta.»

»Det kan du tryggt lita på — har jag gjort ett löfte,
håller jag det, så vidt förmågan räcker till. Kanske få vi
det trefligare tillsammans än det i början föreföll mig.»

»Och när farbror, som dagligen allt mera lutar mot
grafven, faller ifrån eller, kanske än värre, får lefva med
alldeles förslappade sinnen, då är det godt och trefligt för
mor att ha ett troget sällskap både till tröst och hjelp.»

Fru Katrina erkände inom sig, att Arve i många delar
hade rätt, och ehuru hon ej sade det, såg han dock på hela
hennes ansigtes uttryck, att han vunnit mera än han i
början vågat hoppas.

Gumman Arnman, ehuru en sällsynt klok och bra qvinna,
var likväl ej utan sitt lilla högmod öfver Arve och fordrade
gud vet huru mycket af den, som en gång skulle få honom
till man. Arves enkla förklaring upplyste henne dock om,
att han var långt ifrån att dela hennes åsigler. Han
sträf-vade ej efter högre mål än han kunde hoppas nå, och fru
Katrina, som alltid predikat mot högmods-andan, kunde
rimligtvis ej komma fram med sina undantag. Hon fogade sig,
och fogade sig snart, med sann glädje i det, som utgjorde
den käre sonens . ..

Huru fort ilade ej de sista återstående veckorna —
huru kort är ej en månad, tillbragt i ett älskadt hem, der
hjerta förstår hjerta utan någon konstig anläggning af ord!
Men vi kunna ej fasthålla ögonblicken: det sista nalkas
slutligen ... vi måste skiljas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free