Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter ett försigtigt trefvande fick Birger ändtligen upp
stenen. Klippblocket vreds omkring, och snart voro begge
männen lastade med packorna och stenen lagd i sitt förra
skick.
»Fan så tungt!» sade Haraldsson, hvars rygg ej på
många år varit krökt under en sådan börda. »Det andra
få vi ej med oss i den här vännan.»
»Det skall jag gå efter se’n!» hviskade Birger.
Om en liten stund var det första godset lyckligt i båten,
men då Birger hunnit nära andra gömstället, för att
deri-från hemta sidenpackoma, hördes Simon jaktkarls röst höja
sig till ett: »Halloh ... jag menar det är någon der borta —
hunden blir orolig!» Denne, som åter kommit upp, visade
verkligen alla tecken till ett nytt spår. Men Lutter
öfver-röstade de högljudt delade tankame med en väldig
skrattsalva, hvarvid han svor till, att det då säkert vore bara
hafsfrun, som gått upp på land att torka sig.
Birger fann ej rådligt att afvakta utgången, utan
hastade tillbaka, glad att ha fått undan det, hvarpå tullsnokarne
hade väderkorn. Det öfriga var ingen fara underkastadt.
Gubben Haraldsson gillade hans försigtighet, båten sattes
utan tidspillan i gång och styrdes mot Marstrand, der den
landade vid norra skansen.
»Nu går jag upp till köpman!» sade Haraldsson. »Det
är icke mer än en af hans karlar tar i två vändningar.»
Gubben upplyfte, liksom på försök, en af de tyngsta
packorna. »Jo jo, det var för god vara att råka i räfvens klor:
den rakar hans näsa förbi!» Men i detsamma uppgaf den
gamle en vilcles ohyggliga vrålande: packans ena sida hade
remnat — och öfvéröst af tångblandad sand, stod
Haraldsson med den snart alldeles tomma bastmattan på ryggen.
»Nå så måtte alla helvetets djefl.. ,» Vi förbigå de
ohyggliga svordomar, som den för första gången i sin
lef-nad lurade gamle lurendrejaren utöste, men våga nästan
påstå, att de voro otaliga som sandkornen i de behändigt
in-stufvade packoma, hvilka verkligen till sitt yttre egde till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
