Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blundat för sin pligt; ojch likväl kunde det fall, hvarvid han
gjort detta, ingalunda mätas med det, då, hans far begått
samma förseelse. Skulden till denna senare var ett’ varmt
och berättigadt medlidande, den bästa känslan i hans själ,
såsom fru Katrina uttryckte sig. Men hvad var det spm
kommit Arve att blunda vid detta hans andra möte med
Rosenberg? Visst icke medlidande, ty kaptenen satt icke med
en sjuklig hustru och fyra fattiga, utsvultna barn. Han hade
deremot en ung blomstrande fästmö, som tog hans förbjudna
gods i sin vård — och för hennes fagra kind och stjernklara
öga begick Arve sin första försummelse.
Vår hjelte var ond på sig sjelf. Han var missnöjd med
hela sitt förhållande, men det värsta var likväl, att så ofta
han i tankame genomgick händelsen, kunde han ej fasthålla
sig vid sjelfva felet, utan kom beständigt af sig genom den
allt för lifliga erinringen om den sköna rosen på Tistelön.
Böjningen i hennes röst, uttrycket i hennes något spotska
blick, hela hennes raska beteende och slutligen inbjudningen
till ön, allt bidrog att göra honom för varm om hufvudet.
Nu började han öfvertänka om han borde omtala saken
för sin mor och erkänna, att han redan fått besanna hennes
varning. Men han plågades redan vid sjelfva’ tanken på den
straffande, högtidliga uppsyn, som fru Katrina skulle antaga,
och hörde henne i andanom yttra: »Sade jag ej, att högmod
går för fall! Sjelfviskhet och dåraktig blindhet äro ej den
sanna kraften», o. s. v.
»Jag tiger», tänkte Arve, »ty mors predikan blefve
säkert värre än någon af min f. d. patronessas, och sedan gör
det hvarken till eller från om hon får veta det. Men dumt
vore det, om någon af jaktkarlame händelsevis öppnade
munnen, och att tiga kan jag icke heller be dem: de skulle då
sjelfva misstänka något. .. Jag vånne jag hade varit slagen
med blindhet, då jag steg i den fördömda skeppsslupen! Men
satt hon der icke och såg på mig så stolt och ändå så
förföriskt, att någon drottning aldrig varit så vacker — och jag
skulle haft hjerta att ta ifrån henne dynan, som hon så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
