Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land. Men jag hade knappt gjort början dermed, då jag af
Haraldssons tjenstaktighet att visa mig omkring förstod, att
der icke fans något att dölja, Och som jag händelsevis
råkade att genom dörren till ett annat rum få se några ljus
på ett besynnerligt sätt uppsatta i ena fönstret, tänkte jag
strax, att det var en signal åt skonerten och begrep då, att
de gömt eller ärnad^ gömma varorna på annat håll.
Sedan jag ännu en liten stund, för att föra dem bakom
ljuset, fortsatt visitationen, tog jag afsked, liksom jag varit
öfvertygad, att der icke funnes något vidare att utträtta. Jag
styrde söderut, men vände snart och lade mig på utkik.
Icke långt derefter hörde jag sakta årslag och ett slags läte,
rätt väl härmande lommens skri. »Aha», sade jag till
Mårten, »der ha vi det — pass på nu om vi ej förnimma
någon återsignal!» Och knappt var ordet ur munnen, så
fick jag höra skriket af en fiskmås. Nu visste jag hur det
stod till, och då jag till slut hörde snattret af vildänder, behöfde
jag ej mera tvifla på att kapten Rosenberg med biträde af
gubben Haraldsson ämade dra mig vid näsan i trots af
min vaksamhet.
Nu styrde jag efter den rigtning, hvarifrån jag hört
sjöfoglarnes sista skri, och på en gång fingo vi säker ledning,
ty de tände upp bloss, troligen för att roa sig med oss —
men mor skall få höra hvem som fick roligt. Vi lade till
med jakten, och ehuru kapten såg ut liksom han velat säga:
»Ryk och dra så långt vägen räcker!» och gubben Haraldsson,
don gamle filum, gjorde sig så oskyldig som det barn födt
var i natt, lät jag mig icke bekomma utan tog karlarne
och hunden med mig och gick uppåt land. Kastor är
lyckligtvis en så god stöfvare som én jägare nånsin kan önska
sig: han stannade vid en sten och gaf sina tecken, hvarvid
Mårten, som icke har mindre godt väderkorn, hemligt lät
mig förstå, att gubben Haraldsson började synas orolig.
Detta var ett godt tecken, och vi voro då säkert på rätt
spår. Mårten lyste mig, och som mor vet, att jag icke är
klen, lyckades jag nära nog att få upp stenen, ehuru den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
