Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte kapitlet.
I hämdfull harm spratt furien upp och tog
Ur smärtans koger ett förgiftadt svar.
J. L. Runeberg.
Några veckor hade förflutit.
Den unge jaktlöjtnanten kryssade nästan beständigt på
sin vanliga kurs; och Rosenberg, hvilken på det hela lyckligt
uppgjort sina affärer för detta år, njöt hemmets och vinterns
hvila i sin allt mera älskade fästmös muntrande sällskap.
Ännu utgjorde den sista så lyckligt utförda lurendrejerifärden
ett rikt ämne för deras samtal, men om den första, der den
gamle draken sjelf blef lurad, nämdes icke ett ord. Gubben
var, efter denna lilla misslyckade episod i hans numera
enformiga lif, så butter och ordkarg, att ingen, utom Gabriella
och stundom Rosenberg, vågade sig fram med några små
försök till vänligare meddelande.
»Jag vet icke, fader Haraldsson» sade kaptenen, då de
en middag efter maten sutto tillsammans och rökte sin pipa,
»hvarföre det endast är på sjön som man får se det raska,
lifliga sjömanslynnet regera far. Här hemma deremot är
far så tyst och allvarsam, att jag aldrig begriper huru en
menniska kan visa två så olika sidor.»
»Åh, det är icke svårt att begripa! Jag är så godt som
född och uppfödd på sjön: den har varit mitt allt och har
rikt betalt den tid och möda jag offrat på honom. Men
nu ä’ de gamla goda dagame förbi. I min ungdom och manna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
