Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gud gifve vår Herre ville ta kraken I» inföll
Haraldsson. »Han pinas i alla fall bort som en mask.»
»Icke lefver han sig sjelf till mycken glädje, stackars
Anton, det är nog sant», menade Birger, »men det skulle ändå
bli bra tomt om vi miste honom, ty när han ej lider af
den olyckliga sinnessjukan, är han väl den bästa och
oförargligaste menniska, med hvilken en kan lefva i hop.»
»Jo, en kommer långt med oförarglighet i verlden!»
yttrade Haraldsson med ett försmädligt grin. »Sådant är ej
min sak, och jag begriper aldrig hur Britta kunde föda mig
en son, som ej har minsta gry af far sin.»
»Det är kinkigt att veta!» anmärkte Rosenberg leende.
»Men jag häller också af Anton, och när han ror ut i sin
lilla båt och hans vackra sång genljuder från bergen, blir
jag helt varm. Det ligger något rörande i hans röst, som
griper in i mitt sjömanshjerta.»
»Jag ville önska, att den olycksfogeln teg med sin
kråksång! Jag hör hellre lommens skri och vildändernas
snattrande» ....
Medan detta samtal fördes i dagligrummet, satt
Gabriella hos Anton, hvilken, halfliggande på sängen, lyssnade till
hennes beskrifhing om den tid, då hennes bröllop med
Rosenberg borde firas, huru de sedan skulle flytta till Göteborg
och ha ett litet vackert hus i Masthugget, väl möbleradt
och försedt på allt sätt och der hon såsom fru dagligen
komme att gå vida finare klädd än hon nu brukade, utom
på söndagarne.
»Men du kommer väl hit ut ibland ändå?» frågade
Anton och gnuggade sig i ögonen. »Du vet, Ella, att jag ej
skulle lefva länge utan att se dig, och dit in till den stora
sta’n vill jag icke resa. Folkets spring och slamret på
gatorna skulle göra mig alldeles galen i hufvudet.»
ȁh, frukta ej, min stackars Anton, att jag icke
kommer hem emellanåt, i synnerhet om somrarne, när Rosenberg
är borta och jag, notabene, icke är med honom — ty det
har jag satt mig i sinnet, att jag skall följa med minst på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
