Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om Josefina ändå hade så mycket behag i hela sitt
väsende som Gabriella har i sitt minsta finger!» tänkte Arve
åter och betraktade med förtjusta blickar huru den intagande
flickan delade sin uppmärksamhet mellan sitt arbete, sin
fästman, far, bror och gäst. Och allt gick så ledigt, muntert
och förtroligt som om det fallit af sig sjelft.
Han kände den bittraste afund öfver Rosenbergs lycka
att bli egare af en sådan skatt, en qvinna just efter hans
sinne... Hvad var dock att göra? Hon tillhörde nu en
annan, och Arve fröjdade sig att blott få uppfånga en blick,
ett ord — smulor från den rike mannens bord.
Men medan nu skämtet och glaset gingo kring laget,
öppnades sakta dörren, och Antons magra gestalt stannade
på tröskeln. Med ett stirrande uttryck fästades hans ögon
på den för honom oväntade gruppen.
Haraldsson, som tillfälligtvis såg upp och varseblef sin
plågoande, bleknade, trots den väderbitna, brunbarkade
huden. Han visste, att Anton flera dagar varit i ett retsamt,
feberaktigt tillstånd, och han bäfvade in i själen att
ögonblickets magt skulle segra öfver den gnista förnuft, som fans
hos den stackars sjuklingen.
»Hvem är det, som sitter der?» frågade Anton, och vid
den hesa, ihåliga rösten vände sig alla ovilkorligt.
Erika, som gick af och an med något husbestyr, greps
af en skakande rysning, men hon svarade dock med lugn
ton, i det hon vänligt närmade sig Anton, fattade hans hand
och såg på honom med en blick, den han nästan i hvarje
sinnesstämning vant sig att förstå: »Det är herr
jaktlöjtnanten, som gör oss ett vänskapligt besök, emedan han hade
sina vägar hitåt.»
Anton teg och skred utan att säga ett ord fram i
rummet. Då han var nära Arve, som uppstigit, bugade han
sig med nästan ödmjuk höflighet och betraktade honom länge
med blickar af undran och nyfikenhet. Sedan gick han öfver
till Haraldssons sida, stötte honom på armen och hviskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
