Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan fru Katrina gick, bestyrde hon att gubben
Askenberg kom till hvila. Hon var ett af dessa lugna,
betänksamma lynnen, som vid en sinnesrörelse ej glömma sina
vanliga åligganden. Gamle löjtnanten skulle ej blifva lidande
för de andras skull, och gumman Arnman kunde ej rigtigt
lugnt vara från hemmet, om hon fört någon oro med sig
derifrån. Men gubben kände ej mer frukterna af detta
vänliga deltagande, hvilket var så vackert, emedan det, utan att
få någon tack, aldrig tröttnade. Den gamle invalidens
tillstånd var nu sådant, att han ej mera visste om han låg eller
satt: han liknade snarare ett trästycke än en menniska, och
han röjde ej någon känsla af välbefinnande, sorg eller
förnöjelse. Det enda, som synbart roade honom, var
pappers-soldaterna, dem också fru Katrina hvar dag uppstälde i långa
rader utmed hela bordskifvan.
Emellertid gingo tillredelsema icke långsamt. En knapp
halftimme sedan Arve inträdt, stod gumman Amman färdig
att lik en vänlig apostel begifva sig ut på sin svåra vandring.
»Blif hemma du, så att Josefina ej behöfver vara ensam 1»
sade hon åt Arve, som ämade följa henne. »Annika och
jag stödja oss på hvarandra i halkan. Men bed i stället
Gud, barn, att han upplyser mig, så att jag rätt talar hans
ord för dem, som behöfva hugsvalas!» Fru Katrina tillslöt
dörren, och lysande vägen med sin lilla lykta, gick hon till
bedröfvelsens hem... Vi låta henne vandra hugsvalelsens
och tröstens stig, vilja i stället lyssna på Arve och Josefina.
Från den dag, då vår unge jaktlöjtnant trodde sig hafva
kastat en blick i Josefinas hjerta, undvek han allt närmande,
som kunde få ett förtroligt utseende, en dubbel tycjning. Han
blef uppmärksam på sig sjelf: han blef försigtig. Antingen
hans gissning nu var sann eller falsk, röjdes likväl hos
Josefina ej den minsta förändring. Hon var alltid densamma,
behöll samma skick och samma vanor och tycktes ej gifva
akt på, att han med skygg obenägenhet drog sig tillbaka.
Grunden för Arves nya uppförande låg i det vaknade
medvetandet att ha varit allt för hjertlig, då hjertligheten en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
