Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våra öron med sin klagan. Och ändå äro ej dessa de enda,
som ha rätt dertill: en likadan sorg har träffat flera bland
våra olyckliga qvinnor, ty ej mindre än tre karlar ha förut
i vinter förlorat lifvet under försök att uppehålla det.»
Efter ett litet afbrott, hvarunder Arve i Birgers liksom
i Erikas och Gabriellas ansigtsdrag läste det mest oförstälda
deltagande, fortfor han: »Som jag anser roten till allt detta
onda väsendtligast ligga i svårigheten att stilla lifsbehofvens
kraf, har jag ärnat anlägga en liten handel på fiskläget.
Den snåle och girige Holmgren har nu slagit all rörelse under
sig, och det har otaliga gånger svidit i bröstet på mig och
retat mitt sinne, när jag sett hur den uslingen förfar med de
stackars fiskrame. Meningen är nu att söka utverka privilegier
för mor att få idka handel, men för att sätta sjelfva
förslaget genast i verkställighet, hvilket är nödvändigt om det
skall komma till nytta, fordras en säker borgen, och jag har
kommit hit för att be herr Haraldsson härom.»
Behöfdes väl den tårade, uppmanande blick, som Erika
skickade sin make, för att stadga det beslut han redan
från början fattat? »Det är glädjande», sade han i en ton,
som vittnade om den aktning, Arnman ingifvit honom, »att
se en så ung man som herr Arnman med sådan håg och
god vilja söka verka för de fattiges bästa, och det vore
både synd och skam att vägra den hjelp, som jag kan lemna
till ett så nyttigt ändamål. Om herr löjtnanten så tycker,
kunna vi tiHsammans någon af dagame resa in åt Göteborg,
och jag ansvarar för, att vi skola kommä provianterade
tillbaka.»
Arves ögon glänste af en fröjd, som hedrade hans
menniskoälskande hjerta, och med en rörelse, hvilken
fullkomligt tolkade hans tacksamhet, räckte han Birger handen.
Då han i detsamma såg upp, föll hans blick på Gabriella,
och må det förlåtas den menskliga svagheten, att han vid
åsynen af hennes lågande kinder, fuktiga ögon och
obeskrif-ligt uttrycksfulla bifallsleende för några minuter rent af
glömde båda sitt ärende och hela fiskläget.
Rosen på Tistelön. II. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
