Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtminstone en gång på dagen sjelfva med sina hushåll fä
äta sig mätta.
Snart öppnades rörelsen i gumman Arnmans hus, och
sjelf stod den aktningsvärda matronan vid sin disk med
mjölslefven i hand. Josefina, rask och oförtruten, mottog
och vägde fisken, hvilken under hennes tillsyn insaltades
eller torkades, allt efter dess olika egenskaper. Och när om
aftonen alla fiskarhustrurna med ljusa ansigten aftroppat
hem, den ena med sin mjölkappe, den andra med en
fläskbit, den tredje med en sill och nästan alla med en liten
påse potäter, hvilken, liksom de öfriga varorna, de hade till
många procent under hvad de betalt hos patron Holmgren,
slog gumman Arnman igen sin lilla bod, hvilken var
afplan->kad i sjelfva stugan, och den lilla familjen församlade sig i
kärleksfull enighet omkring aftonbordet, der tillfredsställelsen
med dem sjelfva och hvarandra likväl utgjorde den bästa
delen.
Gamle löjtnanten förstod ingenting af det lifliga och
ovana sorl, som uppstått i den förut så tysta stugan, men
det tycktes roa honom, och sittande i sin stora länstol
nickade han oafbrutet åt alla de förbigående, som ett ögonblick
stannade för att niga eller buga sig för honom. Kanhända
förekom det honom liksom hans kära papperssoldater fått
lif och sysselsatte sig med att defilera förbi honom. Det säkra
är emellertid, att han numera ej hade redigt begrepp om
någonting.
Bland fru Katrinas redbara förtjenster var det utmärkta
tålamod, hvarmed hon år ifrån år vårdade den gamle
vännen. Vi ha’ redan någorstädes förut i vår berättelse
gjort samma anmärkning, men kunna ej hindra oss att
förnya den, emedan vi djupt beundra denna tysta, sig sjelf
försakande omtanke, hvilken blir så sällan bemärkt och knappt
känner sig sjelf. Gubben Askenberg hade en af dessa
olyckliga sjukdomar, hvilka tillåta kroppen vegetera, medan sjålen
liksom redan lemnat den, och en sådan sjukling är för sin
omgifiiing ett pröfvande kors. Gumman Arnman kände det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
