Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af hans bekanta skaffade reda på mig och förde mig till
honom, fann jag honom angripen af en svår feber, eftersläng
af en föregående sjukdom, som han ådragit sig någorstädes
i tropikländerna. Jagj kunde endast dröja fa minuter, och
dessa begagnade han att af mig taga det löftet, att jag vid
återkomsten till Sverige sjelf skulle besöka ön, der hans fästmö
bodde, och säga henne, att antingen han doge eller, mot
all sannolikhet, finge lefva, var hon målet för all hans
sträf-van, alla hans tankar. Hittills hade det gått honom väl i
handom, men vid möjligt inträffande dödsfall fruktade han,
att affärerna i främmande händer ej komme att gifva stor
behållning. Vore det åter Guds skickelse, att han komme
upp igen, hoppades han icke allenast vara hemma vid utfäst
tid, utan han ville äfven dessförinnan skrifva till sin fastmö,
så snart han kunde föra pennan... Emellertid var detta det
enda minne, som tiden tillät mig att hemföra.» Kapten
Kocher upptog härvid ett par små snäckor af sällsynt skönhet.
»Jag tog dem ur hans egna händerI» försäkrade han och
lade dem i Gabriellas.
Med underbar ansträngning afhörde Gabriella budskapet.
Under dessa hennes första pröfhingsår utvecklade hennes unga
själ sina krafter och liksom härdades och bereddes för de möjliga
slag, dem framtiden förvarade. Ovisshetens qval äro
emellertid kanhända ett af de svåraste, mest nedtyngande för
mensk-liga sinnet. En bestämd olycka kunna vi, så att säga, se
i ansigtet, men en anad, der fruktan och hopp slitas om
herraväldet öfver vår själ, en sådan är värre, ty den lemnar icke
/ det tröttade sinnet, det lidande hjertat någon rast eller ro.
Gabriellas bröst arbetade tungt. Varma tårar nedföilo
på Rosenbergs gåfva. Hon hvarken ville eller förmådde skilja
sig från hoppet, men hon kände hela smärtan af en kommande
tid, tillbragt uncler ovisshetens slitande strider.
»Jag är ledsen», sade den hederlige skeppskaptenen, »att
jag åtagit mig ett så bedröfligt ärende, sannerligen är jag
icke det, när jag ser hvilken svår verkan det medfört, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
