Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tolfte kapitlet.
Ensam han gir och arm —
Yindarne hviska: glöm!
Talis Qualis.
En qväll, då Arve, mer än vanligt vid lynne, återvände
från en af Flint-båtsmans aftonlektioner, lockade honom det
härliga månskenet och den friska, ehuru skarpa luften till
en vandring nedåt stranden. Icke litet förundrad varseblef
han Josefina sittande på en sten, med hufvudet nedböjdt i
handen och så fullkomligt frånvarande, att hon ej hörde
stegen af den gående.
»Hvarföre, i guds namn, sitter du här i kölden så sent?»
frågade Arve vänligt.
Då spratt Josefina häftigt upp. Månskenet tillät Arve
att urskilja hvad han aldrig sett hos den lugna, inom sig
slutna flickan: ett upprördt, brännande änsigte, sköljdt af tårar
och likväl i den rörelse, hvarmed hon återdrog sin hand,
en köld, bistrare än luften omkring dem. Josefina hade
aldrig varit så kall och så varm. Alltid enkel i sina
handlingar, liksom i sitt väsende, förekom hon Arve som en gåta.
Men Arve älskade inga gåtor: han ville nödvändigt och
utan krus veta hvad som bedröfvade Josefina.
»Det rör icke mig!» svarade hon i en ton, hvars
för-stälda andemening undgick hennes åhörare. »Jag var inne
hos Pelle Turesons. Pelle hade varit åt Tistelön och sökt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
