- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
142

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

raldsson förlorat sin fastman. Han skall vara död i
Amerika. »

Om Arve sett sin mor i detta ögonblick, skulle han
känt ett styng genom hjertat. Fru Katrina skiftade sällan
färg, men nu blef hon blekare än den urtvättade silkesduken*
som hon höll på att laga.

— »Jaså, är kapten Rosenberg död!» sade hon långsamt
och sänkte hufvudet. I hennes bröst kändes en djup
be-dröfvelse. Arve hade ljugit för henne, och mycket skulle
väl derefter följa, som icke nu i hast kunde tydas. Hennes
följande tanke, då hon såg på Josefina, var förebråelsen att
ha lagt sig emot i stället för att uppmuntra Arves afsigter
i afseende på henne. I närvarande stund skulle fru Katrina
ej haft högre önskan än att få omfamna Josefina såsom sin
sonhustru. Så underliga företeelser ser man här i verlden.

Josefina gick ut, och gumman Arnman stälde sig vid
en af balsaminerna. Det var en bitter tår, som föll i
blommans kalk, den bittraste hon kanske någonsin gjutit, ty den
frampressades vid erinringen af, att Arve, hennes så
outsägligt älskade son, behöft en bedräglig förevändning för att
följa sitt hjertas .manande känsla. Hon tviflade icke en
minut på, att han rest till Tistelön, om han ock för syns skull
farit in till Marstrand.

»Mannaåldern har kommit, men icke visheten», tänkte
fru Katrina, »nej, nej, den kommer ej så lätt! Om
ungdomsblodet ej brusar öfver i första ungdomen, så tar det
nog sedan ut sin rätt. Aldrig såg jag honom så förstäld
förr som i går qväll. Att resa hals öfVer hufvud så der . ..

* han tog icke ens afsked af Josefina, den stackarn, som stod
der och nickade i kölden. Gud bättre oss så visst — der
kärleken flugit in, har förnuftet farit ut. Här stundar till
onda dagar, det känner jag på mig. Och salig fars
uppenbarelse, varningen säger jag, gud tröste mig, den slår han
i vädret som agnar för vinden, ty kommer det så långt, att
han väl får hopp om henne, då styr honom ingen... nej,
då styr honom ingen!» upprepade gumman Amman half-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free