Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högt och bad dervid en varm bön, att vår Herre måtte leda
det så, att hon sluppe den sorgen att bli beslägtad med
tistelöborna.
Lugnad reste hon sig nu, och sedan hon vattnat
balsaminerna gick hon till salig fars pulpet att helsa på
pappers-soldatema. Ingen anade huru djupt hon sörjde gamle
löjtnanten. Arve, så mycket han än älskat honom,v tyckte
liksom Josefina, att det var väl att vår herre i behaglig tid
kom med hjelpen, men gumman hade älskat honom så
försakande och innerligt, att han till slut blifvit henne nästan
lika kär som sjelfVe salig far. Det var i synnerhet under de
långa vinteraftname, då rörelsen för dagen var slutad, som
saknaden af löjtnant Pers stumma sällskap gjorde sig
kän-bar, och när då Josefina och Arve på allt sätt ville roa och
förströ henne, fann hon sig liksom litet missbelåten: ännu
ville hon hellre vara den, som gaf än mottog vård.
Till lycka för hennes lynne och helsa, hvilka begge
funno sig bättre i ett verksamt lif, saknade fru Katrina icke
kroppsrörelse. Handeln gick jemt, och om än ingen vinst
gjordes derpå, led man åtminstone ingen förlust.
Öfver en sak voro såväl fru Arnman som Arve icke
litet stolta, och det ej utan skäl. Patron på Gråby hade
nemligen, i stället för att störta det nya handelsbolaget, till
slut nödgats följa dess exempel och hade nu en gång för
alla måst beqväma sig att nedsätta sina varor till samma
pris som hans medtäflare ...
Men medan gumman Arnman nu låser igen sin
helgedom, lönlådan i salig fars pulpet, och går ut att stöka i
boden, der folket efter hand infinner sig, skola vi följa Arve
på hans så kallade Marstrandsfård.
Första syn, som mötte vår jaktlöjtnant, då han omkring
middagstiden , satte foten på Tistelöns brygga, var Anton,
hvilken, orörlig som en bildstod, lutade sig öfver ledstången.
Hans blick stirrade, med ett vildare uttryck än Arve förut
blifvit varse, utåt sjön, och ett leende, bittrare än tårar,
låg på hans vissna läppar. Den stackars Anton tänkte på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
