Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin fader och sin moder, »böljorna de blå». Till dem
längtade han nu mer än någonsin, ja af hela sin själ, men han
kunde ej komma till sitt älskade hem, så länge medvetandet
af det begångna brottet ännu band honom qvar vid jorden.
Det var en underlig verld som lefde och rörde sig inom
den sinnessjuka ynglingens hjema. Stundom trängde hans
blick vida skarpare än någons annans genom de
förhållanden, som omgåfvo honom, men hvad han såg, retade ty värr
den aggande smärtan, hvilken aldrig lemnade honom ro.
Och den strid, som han, eller, rättare sagdt, fömuftsgnistan
kämpade med hans fantastiska föreställning, att endast
angif-vandet af mordgerningen vid Paternosterskären kunde
förskaffa honom frid, var så tärande, så förstörande, att det
bräckliga verktyget för hans oroliga själ ständigt blef allt
svagare utan att han likväl kände eller vårdade sig derom.
Hans outsägliga kärlek till Gabriella återhöll honom
beständigt då hans inbillning förespeglade honom den salighet,
som han sjelf skulle få njuta, om han hade mod att
uppoffra henne jemte de andra, men hellre än det ville han
qvardröja på jorden i evighet för att utan hopp skåda ned
till de blå böljorna. Ja, för Gabriella ville han liksom en
fördömd gå och vänta på förlossning utan att någonsin
vinna den.
Men sedan han fått i sitt hufvud, att Gabriella kände
mera deltagande för Arnman än han önskade, sedan dess
och vid tanken på den rysliga föreställningen, att de
framdeles ville träda i brudstol, blef frestelsen för egen vinning
allt större, och den antog allt mera skepelse af pligt och
nödvändighet, ty för en så himmelsskriande synd som den,
att se henne vigd med den mördades son, kunde aldrig
förlossning vinnas. Komme det så långt, då...
Men hvar gång Anton i sina slutsatser hann till denna
punkt, stannade han, ty Gabriellas älskliga bild trädde
bönfallande emot honom, och om än den eld, som brann i hans
förvirrade hufvud, hotade att rent af förtära honom, arbetade
sig likväl en gnista af sans och förnuft fram, och denna gnista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
